MissTaxi

Såå, dietande ;) Har nog kört LCHF utan avsteg i en vecka nu kanske. Det funkar asbra. Har ju ingen våg här nere men skulle bli förvånad om jag väger mer än 66 kg. Hade på mig ena smalis-jeansen igår och de hängde lite i rumpan. Idag har jag mitt minsta och stelaste par på mig och de sitter perfekt åt det lösa hållet. Dessa får jag annars lite panik av eftersom de knappt stretchar nåt, nu sitter jag som vanligt med hopkorvade ben i kontorsstolen :) 

Men egentligen, det viktigaste är att jag inte hetsäter. Att jag slipper matångest. Jag får dessutom knappt nån dumping av rent fett har jag insett, det är när det blandas med massa kolhydrater/socker som det blir dålig. Jag har har fått små känningar och då är det bara trötthet, den sköna varianten av dumping ;) Ingen hjärtklappning och dregel, inget illamående :) 

Så även om jag har jobbiga situationer att tas med så känner jag mig stark mentalt och fysiskt nu :) 

Idag har jag trots allt som hänt en hel del energi, somnade direkt igår och till och med försov mig i morse. Möjligt att blutsaften fått upp järnvärdet lite också för idag känner jag mig helt klar i huvet.

 

Igår kväll efter att jag lämnat jobbet så grät jag bara, först i bilen på väg hem. Sen på promenaden med Emil, hittade ytterligare en höjd att med hyfsad utsikt. Så där satt jag och bara tokgrinade. Sen hem och lagade mat, grät lite till och somnade. Igår hade jag i princip bestämt mig för att avlivning var det enda rätta, både för mig och honom. Vill inte utsätta honom för de här operationerna, vill inte utsätta mig själv för all oro.

 

Igår fokuserade jag på allt han inte kommer kunna göra, ingen agility, ingen vallning. All fartfylld aktivitet som sliter på armbågarna kommer skapa slitningar, artros och smärta i slutänden. Dock så vet ju inte Emil att han inte får valla, det blir inget han kommer sakna. Det känslan finns ju bara hos mig. Agility kommer jag helt klart att sakna att jag inte får göra, dessutom tror jag att han hade tyckt det varit kul.

 

Idag ser jag alla fördelar med Emil, hur bra han passar mig och mitt liv. Även om det nu finns en del hundsporter vi inte kommer kunna utöva så när skulle jag ha haft tid för det ändå? Han är helt underbar att ha med sig på kontoret, social med alla som kommer. Ligger snällt och sover på förmiddagen och efter lunchpromenaden, Kan lämnas själv hemma när jag är ute och rider. Idag satt han till och med i mitt knä och sov vid skrivbordet, så han har ju börjat lugna ned sig nu också.

 

Ultuna ringde nyss, kl 7:45 på tisdag 5 maj ska vi vara där och han opereras under dagen. Så nu är det bestämt, inga tankar på nånting annat.

 

Känns som jag gråtit konstant sen igår eftermiddag när veterinären ringde. Har turen att ha världens bästa chef som stöttar mig i allt nu känns det som. Alltså chefen över idioten som kollade mina sms. Idioten pratar i princip inte med mig. Men alla andra är görgulliga. 

Men vad ska man göra?! Ena stunden är jag helt övertygad om att avlivning är det bästa och nästa stund så är det självklart att operera honom. 

Har tagit några beslut jag kanske till viss del ångrar. Men saken är ändå den att när väl beslutet togs så gjordes det av en anledning. Just nu kanske vissa känslor tappats eller glömts bort, men där och då fanns dem. Att riva upp och börja om kommer ändå leda till samma känslor och troligen samma beslut igen. Inte glömma den riktiga anledningen, de sanna känslorna. 

Att definiera att det beror på att jag ätit gör att jag nu bara sitter och väntar på att det ska lägga sig, istället för att få ännu mer ångest av att jag slänger bort den här dagen på att sitta inne med ångest.

/Thoughts from a disturbed mind

Som ni märkt har jag varit ganska uppåt den här veckan och det är nog bade tack vare att jag inte haft nån ångest med hetsätning och att min granne fått mig på bra humör. Har inte ens orkat skriva om det som hände i onsdags. Här kommer dock delar ur ett mail jag precis skickade till ett par av mina chefer. Kraftigt reducerat för att jag inte vill hänga ut honom. Platschefen på projektet skulle eventuellt ta över min förra jobbmobil. Kan man bli annat än skogstokig?

 

 

Och den här killen är min chef, den jag ska lita på och kunna gå till när jag behöver stöd. Han har alltså gått in och läst mina sms. Ovanstående plus en del till skickade jag till mina chefer ovanför honom för att dom ska veta vad som händer. Å ena sidan vill jag inte att de ska veta, vill inte berätta för nån. Bara glömma det och gå vidare. Men jag har kört den taktiken, på Gävle-projektet låtsades jag som att inget hände. Förnekade för mig själv hur illa det var, men när ens chef sitter utanför ens lägenhetsdörr en helg och väntar när man kommer hem för att man inte svarat på ett icke jobbrelaterat sms är det illa. När han får utbrott på kontoret och kastar grejer i väggen är det illa. När han hotar att slå sönder ens kontor är det illa. När han ständigt tar på en så man mår illa men ändå intalar sig själv att det här händer inte, det här är inte så farligt, då är det illa. När man låter det pågå i ett år är det jävligt illa. När sen samma sak hände på projektet i Mora med chefen där sa jag till ganska omgående. Från att jag sa till tog det en vecka så fick han sparken. Jag tänker inte ta på mig skulden och vara den som mår dåligt för att nån annan inte kan bete sig professionellt. Det här är en annan typ av situation än de två tidigare, men det är ändå jobbrelaterat och handlar om en människa som går över gränsen för vad man får göra.

 

Anledningen till att jag skickade det där mailet var inte för att jag vill att de ska göra nåt. Men jag vill att de ska veta vad som händer, jag vill inte höra sen att jag varit omöjlig och inte villig till att samarbeta när det är han som orsakat det.

 

 

Så klart, ett vikt- och dietinlägg blir det nu när jag är hemma ;)  Vikt idag: 67,2 kg och jag har gått ner 2,4 kg sen förra helgen.

 

Jag har ju sagt på senare tid att jag hamnat i ett sockersug och så läste jag detta inlägg av Maria Helander: http://www.mariahelander.se/?p=8099&cpage=1#comment-294658 

Det förklarade min situation ganska exakt. Jag har aldrig förut varit sockerberoende, men hetsätit har jag alltid gjort och hanterat mitt dåliga mående genom mat. Senaste veckan har jag kört LCHF och jag kan inte hetsäta fett, det tar ju stopp. På paleo kan jag hetsäta frukt och olika paleo-bars som oftast har torkade dadlar som bas. Torkad frukt och bär tillsammans med nötter kan man också trycka i sig.

 

Jag är inte helt övertygad om att det är bra att äta så här mycket fett, speciellt inte det som kommer från mjölkprodukter (smör, ost och grädde). Dock så håller det min hetsätning under kontroll och jag vill bryta det beteendet. Jag väljer bort frukt och rotfrukter till viss del, men äter obegränsat med grönsaker och olika proteiner. Jag räknar inte hur mycket kolhydrater jag får i mig, jag bara äter. Jag äter dessutom LowCarb's bars för att de triggar inget sug och de mättar. Har bara provat den med choklad och det lilla räcker för att jag inte ska bli sugen på att köpa godis. Det är min variant av LCHF, ingen aning hur strikt eller liberal det räknas som.

 

Min frukost idag, fettkaffe med kakao, grädde, lite smör och kokosolja.

 

 

Igår förmiddag skrev jag att inget hände, att jag ska sluta vara otålig. Så när jag lämnat jobbet och nästan är i Uppsala messar han. Blev lite flörtiga sms fram och tillbaka med slutsats att jag nog får en puss på kinden när han är tillbaka på jobbet :D  Igår åkte han hem och är tillbaka måndag den 4 maj. Tur jag har kortvecka på jobbet den här veckan så jag kan vara hemma och tänka på annat :P

 

Han blir bara mer och mer perfekt. Jag har ju gillat honom sen november och blivit knäsvag så fort han kommit i närheten, men det har ju varit mer som en förälskelse. Jag har ju inte känt honom. Och nu när vi börjat umgås och jag lär känna honom så har han sidor som jag bara älskar. Han är äventyrlig och framåt men samtidigt känslig och till och med poetisk. Han är ett år yngre och jag har ju sagt att inga mer yngre killar, har tröttnat på att ta hand om mina pojkvänner. Men han är över mig och redan den som styr mig lite, jag älskar det.

 

När jag skriver det här så kommer en liten oroskänsla, tänk om han sviker mig. Men den känslan puttar jag bort, för just nu mår jag så jäkla bra. Svävar verkligen på moln och det njuter jag av. Blir jag ledsen i framtiden så tar jag de då! :)

It's one of those days, glädje och lyckorus i hela kroppen så jag kan liksom inte sitta still.

 

Tydligen har jag en inre datanörd för jag älskar min nya laptop. Fick den igår och tangenterna är så perfekta att skriva med. Lenovo ThinkPad T540p <3

 

Jag har varit ute och ridit två kvällar i rad här nere i Norrtälje, i onsdags på ett härligt morgansto vid namn Harmony och igår på hennes 3-åriga dotter Athena. Första gången jag rider unghäst, lite obalanserat men kul :)  Och det är så enkelt när man bor bredvid hästarna, på med kläder och ut till stallet. Längtar verkligen nu tills Oliver kan flytta ner hit. Att komma hem från jobbet och dra ut på en barbackatur innan man somnar, den här sommaren kommer bli helt underbar :)

 

Min granne. Där händer inte så mycket nu men jag försöker sluta vara otålig. Han får ta nästa steg. Men han blir mer och mer perfekt, småsaker som bara stämmer så jäkla bra.

 

Jag har den här veckan börjat äta LCHF. Har varit emot det tidigare för att jag tyckt att det blir för mycket fett, har heller inte trott att det ska ge mig mättnad nog för att äta mindre och hoppa över godiset. Men idag är fjärde dagen och det funkar, vikten går nedåt (känns på jeansen), jag är mindre svullen och jag har inte ätit godis. Äter ost nu vilket jag saknat, så det ersätter kanske godiset men å andra sidan är det svårt att överäta ost. Blir sjukt mätt!

 

Från ridturen i onsdags, kan inte klaga på ridvägarna!

 

 

 

 

 

 

 

Förstår du då att jag inte kan sluta le just nu :D

Det här har varit en skitdag. Alltså, gissar att det är sötsuget men det har bara krupit i kroppen av hunger/sug hela dagen. Vill inte ens veta hur många jävla kalorier jag fått i mig. Höll mig till bra saker ända till nu på kvällen, åkte till Willys efter stallet och köpte bröd. Tryckt i mig alla sex bitar nu under kvällen. 

Hur fan löser jag det här, hur fan blir jag normal?

På tisdag blir han fem månader, tiden går så fort. 

Kaffe och te, väntar på att röstin ska bli klar. Tvättat och hängt allt, ska bara torka i torkrummet. Så även om resten av dagen skiter sig så fick jag lite gjort på förmiddagen :)

 

Nya matplaner. Den här helgen ska jag rensa kroppen, är otroligt uppblåst och samlat massa vatten från ätandet som varit. Handlade massvis med grönsaker igår när jag åkte hem. Vill ha en helg utan saker som får mig att må dåligt på ett eller annat sätt. Ingen laktos eller gluten, inget socker eller kolsyra. Ingen frukt. Inte överdriven mängd fett. Funderade på att göra nötbröd men vet att jag äter för mycket av det och det innehåller för mycket fett för att jag ska klara av.

 

Kaffet mår jag inte dåligt av så det tänker jag dricka. Försöka få i mig rent vatten, alltså kallt utan citron eller saft i. Bara vanligt kallt vatten för jag vet att det brukar skjutsa ut allt ur kroppen med grym fart ;)  Sjukt sugen på en liten chokoslatte, länge sen nu eftersom jag inte kör paleo.

 

Egentligen vill jag inte äta, att äta triggar igång mer ätande. Om jag fick sluta äta helt och inte bli hungrig skulle det vara den bästa lösningen. Att avstå helt skulle vara ett enklare val än att tvingas äta och därmed välja vad man ska äta, allt är ju olika dåligt. Göra en rösti t.ex. Har i morot och potatis som har mycket kolhydrater, ägg med gulan som har mycket fett och man ska ju tänka på kolestrolet. Steka i olivolja? Nyttiga fetter men kaloririk. Vart drar man gränserna? Räkna alla kalorier för att inte komma över dagligt intag är ju en lösning men då blir det för tidsödande och för mycket tänk på mat hela tiden.

 

Jag vet ju vart den största boven till min viktuppgång ligger, det är allt godis jag köper nu för tiden. Efter att jag GBP-opererades köpte jag ALDRIG godis. Alltså inte överhuvudtaget på några år. Nu gör jag det flera gånger i veckan, men nu är också en extrem period. Samtidigt vill jag hitta balans. Jag vill inte sitta på födelsedagar och stalldagar och säga nej till det som erbjuds. Vårstädning på söndag och jag velar om jag ska säga tvärnej till fika eller planera ett avsteg trots att jag vill rena mig den här helgen.

 

Mitt kök, nån gång ska det väl bli ordning...

 

 

 

Skrev ett riktigt deppigt inlägg igår förmiddag från mobilen som jag ser nu att det inte kom in. Nästan lika bra det, ibland borde man inte skriva av sig när livet känns som värst.

 

Åtgärderna är följande:

 

Jag måste bli glad igen. Lycklig och känna mig nöjd över det jag gör. Satsa mer på att göra ett bra jobb när jag är på kontoret. Svara på sms jag får, inte skjuta fram saker. Liksom inte få dåligt samvete över att jag borde gjort saker, eller borde hört av mig till folk. Få upp självkänslan så jag kan gå rakryggad och våga bli lycklig utan att känna att nåt kanske kommer och knuffar ner mig igen. Vet jag också att jag gör allt så bra och rätt jag kan, då kan jag också ta diskussion om det skulle ifrågasättas.

 

Få in rutiner. Jag vet att jag mår bra av rutiner så det vill jag få in på morgonen för en bra start liksom. Skulle räcka med att jag lägger fram kläder kvällen innan. Kliver upp på morgonen, på med kläder och ut en sväng med Emil. In igen, dra igång te och kaffebryggare. Dricka te, duscha och klä på mig, i med kaffet o ta med-mugg och till bilen. Dricka kaffe på vägen till jobbet. Egentligen är det här små saker och dels självklara men i min värld måste det staplas upp först så jag vet vad som gäller. Sen börja göra och efter några dagar går det på rutin och jag får en morgon som är uppstyrd så jag kan slappna av.

 

Sen har vi maten som går åt helvete. Där vet jag inte riktigt hur jag ska lägga upp det. Måste fortsätta fundera på det. Gillar att slippa äta frukost på morgonen så det fortsätter jag nog med. Tycker dock att det är lite meckigt att dricka kokoskaffe eller gröna drinkar när jag kommer till jobbet. En brunch är nog lösningen med kanske omelett eller liknande och sen en lunch några timmar efter det. Äta mer riktig mat, som jag gjorde första åren efter GBP'n. Lägga in mer kyckling, kött och ris. Grönsaker är jag bra på men behöver nog mer kött. Där förresten, äter dåligt med kött och ingen blutsaft eller järntabletter. Fan att jag inte tänkt på det förut. Köpa blutsaft blir det idag och få upp järnvärdet som brukar vara rätt katastrofalt för det mesta. Det kan säkert vara en del i att jag känner att jag inte tänder till riktigt och tar tag i saker.

 

 

Minun nimi on Elin ;) 

Satana kyrpä.

Satana mulkku.

Lär mig hela tiden ;) 

Men klart detta känns förjävligt. Känner mig ju hyfsat dum liksom. 

Sen finns det ju vissa som har rätt roligt åt detta och gläds över att jag misslyckas. O det börjar jag bli så förbannat jävla less på. Vad är det hos mig som gör att andra gottar sig i att det går dåligt? Sån hemsk människa är jag inte. Jag är snäll och omtänksam. Men vissa osäkra (framförallt) tjejer klarar inte av mig. Det är jävligt sällan jag mår dåligt över det, tror dem själva mår sämst. Men just idag är jag sjukt förbannad över den jävla småaktigheten. Att inte kunna glädjas med andra när det går bra och stötta när det går dåligt. 

Att jag mår bra och lyckas gör inte dig sämre på nåt sätt. Men om du låter avundsjuka ta över så kommer du iaf att må sämre! 

(Rätt åt dig.)

Ta hand om dem som ställer upp när du behöver det.

Igår blev det så självklart vilka av mina kollegor jag kan lita på att de ställer upp när jag har problem. O vilken som bara sket totalt i det. 

Visst har jag skrivit att han är lite lite halt ibland? Jag har trott att det varit på vänster fram eftersom han blev väldigt halt där när han lekte en gång precis när jag skaffat honom, den hältan gick dock över inom en timme. Tack vare det har jag varit extra uppmärksam på ifall den skulle sitta kvar och påverka honom efteråt. Har anat till och från sen dess att han går lite ojämnt, en svag svag hälta som jag nästan trott att jag inbillat mig. Besöket igår visade att han har ojämna armbågsleder i båda frambenen, lederna ligger inte jämnt och rör sig mjukt som de ska utan är mer som trappsteg och hakar i. Normalt sett brukar det inte visa sig förrän valpen är ca 6-7 månader men Emil är bara 4,5. Så det är bra, om han behöver opereras ska det ske innan han slutat växa. Första nu är ändå smärtstillande och tänka på hur han rör sig. Inga häftiga rivstarter eller belasta armbågarna i onödan. Så inte kasta pinnar eller kampa nånting. Röntgen igen den 27 april. Om vi har tur så kanske lederna växt ikapp, otur så är det lika eller sämre och det blir operation. 

 

Operationen går till så att ett av armbågsbenen (man har två) i varje framben kapas av. Det lägger då lederna jämnt. 

 

Varje gång jag tänker på att gå igenom en massa veterinärbesök med en till hund gråter jag bara. Kapa av ben liksom? Görs båda benen samtidigt, vilket framben ska han stå på då? Eller vid olika tillfällen, då blir det i olika tillväxtfaser och han går snett efteråt? Lilla, lilla Emil. Ska han behöva gå igenom allt detta :(

 

Smärtstillande och ingen onödig rörelse till 27, det är bara 17 dagar. Där ligger mitt fokus nu. Inte tänka på allt som kan hända och gå fel. 

 

Bild från igår efter att han fått lugnande och väntade på röntgen. 

 

 

När man lägger upp inlägg på nätet ska man kanske inte skriva fullt ut exakt vad man tänker om precis vilken person det gäller. Så det gör jag inte. Men jävlar vad sur jag är, o jag kan inte släppa det. Försöker intala mig själv att andas lugnt, att tänka på annat. Men satana, det går inte! 

Det är de två som i vanliga fall är mina lyckopiller, men när jag har sämre dagar blir de mina måsten som stressar mig. O det var skönt att vara i stallet i morse utan annat folk där. Snöade började det göra också, och blåsa. Men det var skönt! 



Idag ska jag inte planera nåt, jag ska bara ta det lugnt. OM jag orkar åker jag till Hemlingby och går milspåret. Eller en kortare runda och klättrar i några träd. Egentligen skulle jag vilja stå och slå på når tills jag är så slut att svett och tårar sprutar. Göra slut på kroppen så huvudet inte orkar hålla emot. Tvinga ut känslorna. 

Jag är din för att jag vill vara din, för att det bara är dig jag tänker på. För att alla andra bleknar i jämförelse med dig. För att du är du och jag är din.

Idag är en dag när jag bara är less på hur vissa killar fungerar. Jag hade somnat för en timme sen men vaknade av att mobilen plingade. En kille skickade massa bilder på sin bara överkropp - orka?! 

En annan, en som jag faktiskt blivit mer och mer intresserad av senaste tiden, är ute på krogen och skriver o frågar vad han ska säga till alla tjejer som hänger runt halsen på honom. Ja inte fan vet jag?! Ville han göra mig svartsjuk så funkade det inte. Ville han ha bekräftelse? Höra att han är min och ingen annans? Jag sa åt honom o sätta på allihopa om det är det han vill.

/Single 4-ever 

Men nu sitter jag hemma i soffan, min soffa, och bara känner lugnet. Igår vid den här tiden satt jag på kontoret o grät för att det var för mycket. Just nu gråter jag faktiskt igen, konstigt hur det kan bli...

Tog ett kort på huset igår efter morgonpromenaden, så här bor jag när jag jobbar. O jag har sovit så sjukt bra den här veckan, vilken jävla skillnad från förra stället!