Känner mig som Fred i kroppen
Eller som Fred ser ut att göra när han har riktigt ont. Svårt att resa mig, stel som fan o de gör faktiskt ont i typ lederna eller musklerna, kan liksom inte peka ut ett speciellt ställe, bara överallt liksom. Eller jo, knät då, där gör det väldigt ont när jag går. Får ju skylla mig själv när jag har för höga heels tillsammans med för mycket alkohol =/ Så här såg benen ut när jag vaknade på söndagen, va tvungen att ta kort för jag tyckte nästan att de va lite komiskt.
Förutom att jag gjorde bort mig rejält (ångest!) så va allt som hände på fredagen förra veckan ganska roligt så här i efterhand. Jag o Lotta skulle sitta o mysa för oss själva, båda hade jobbat på dan o va lite småtrötta. Vi skulle blanda Scooby Doo-drinkar o dricka vin.
Scooby Doo nr1
Vi drack inte upp allt, men nästan ;)
Va inte ens helt säker på att vi skulle ut nåt, kanske gå på Helt Enkelt bara. Efter några för många Scooby Doo hamnade vi så klart på Heartbreak. Träffade på lite folk där, hade ganska trevligt. Jag drack alldeles för mycket, hade alldeles för höga klackar och ramlade alldeles för många gånger. Fasiken vad pinsam jag är! En av gångerna lyckades dessutom mina helt nya, ganska tighta jeans gå sönder, från höften och ner till knät, snyggt! Vaknade 09:50 dagen efter av att de ringer från Söders El och frågar om jag tappat bort mitt bankomatkort. Näe säger jag, det tror jag inte. Då säger han att de hittat ett bankomatkort och ett taxileg instuckna bakom gallergrinden till deras ingång. Fasiken tänker jag, klart de e mitt om de e ett taxileg med. Får skjuts från där jag sovit, hittar inte på min väska när jag ska åka, har alltså ingen nyckel hem heller. Måste åka hem till mamma och pappa för att hämta extranyckel. Måste kliva in där, fortfarande lite småfull, barfota eftersom jag inte klarar att gå i skorna, med söndertrasade byxor och säga att jag supit bort nyckeln hem. Dessutom fråga om de kanske ska in till stan och skulle kunna hämta kortet och leget på Söders El. Tur mina föräldrar är lite coola! Pappa sa dock nåt om att jag dricker alldeles för mycket. Mamma skulla in till apoteket eftersom hon haft öroninflammation och spräckt båda trumhinnorna under natten. Därför orkar hon inte gå in på Söders El själv och jag får följa med. Fortfarande en blandning av rejäl baksmälla och lite full får jag sitta i bilen och vänta på mamma när hon går in på apoteket, sen till Bodins o köpa tårta o sen till Söders El, hämta leget, ge tårta som tack, förklara att jag va så full så jag söp bort väskan. Sen upp till Lotta, hämta alla kläder från igår. Sen förbi ICA i Strömsbro för mamma ska handla. Sen äntligen hem, krypa ner i sängen och bara sluta ögonen och somna.
I onsdags ringde de från Söders El igen, de hade planterat om lite blommor i blomkrukorna utanför och hittat mina nycklar där =)
Depp
Ska försöka ta lite promenader om dagarna så jag kommer ut i solen. Kanske hjälper om de e mörkret som ställer till de.
Men som pojken sa, sluta tyck synd om dig själv!
...
Hoppa fram ett halvår, ja tack!
Ska jag kanske jobba varje helg nu också? Skulle vilja jobba varje dag så jag slapp tänka.
Btw
Varför blir det aldrig som jag vill =/
Jag är dessutom otroligt, otroligt besviken på en så kallad kompis. Grymt besviken!
Plan för framtiden:
* Sluta umgås med personer som får mig att må dåligt. Väntar man lite till kommer det alltid en ny spårvagn!
* Vara nyktrare när jag går ut så slipper jag hamna i jobbiga situationer och fel säng.
* Har två lediga helger kvar före operationen, då ska jag slappna av och ha kul, tänker faktiskt inte bry mig.
* Efter operation blir det sjukskrivning ett tag, DÅ ska jag tänka och fundera över vad jag vill med livet.
Den här veckan har jag fått mycket att tänka på, speciellt nu under helgen. Jag vet att jag sårar andra när jag går på som jag gör, men hur sårad har inte jag blivit den här veckan? Är det rätt av mig att då ge igen och bete mig lika illa? Vet jag att det inte är så klart. Vet också att hn mår dåligt och att jag borde stötta och hjälpa istället. Vet samtidigt att jag inte kan få en annan människa att må bra om den inte inser själv vad som är fel (tack Johnny för den insikten!). O varför ska jag låta denna människa få mig att må dåligt för att hn mår kasst? Jävligt svårt de där och skulle kunna gå på all evighet med psykologisnack. Vad slutsatsen blir vet jag inte. Måste fundera lite till på det, tror inte det kommer sluta bra iaf.
Jobbigt nu.
Så just nu är jag riktigt låg, vet inte hur jag ska agera för att det ska bli rätt. Eller jo, för att alla ska bli nöjda så vet jag, alla utom jag. Så ska egojag tänka på alla andra, på mig själv eller försöka kompromissa.
Spelar ingen roll egentligen, mycket som är förstört redan.
Lotta, om du läser det här, tack för att du finns!
Jag gråter...
För första gången på rätt länge så sitter jag och bara gråter. Allt blir bara fel, JAG är så jävla fel. Senaste veckan har varit riktigt jobbig med flera saker som gått snett, har fått tankeställare på tankeställare. Jag agerar fel hela tiden. O nu fick jag ett besked jag visste med 99% säkerhet att jag skulle få men jag hoppades ändå. Eller överreagerar jag bara? Ska jag bara acceptera att det är som det är. Trodde allt skulle bli lätt av att gå ner i vikt, bli smal, snygg, öppen och social. Trodde jag nån gång skulle bli "klar". Kommer jag tydligen aldrig bli, vet och har vetat hela tiden att det alltid kommer synas att jag varit överviktig, alla spår går inte att sudda ut. Nu börjar jag fundera på om jag verkligen ska göra nån plastik öht, varför då liksom? För att få nya komplex över ärr som drar huden åt fel håll, över rynkade ärr, över en ojämn mage. Jag vet hur jag känner nu, vet inte hur jag kommer känna sen. Jag har accepterat de komplex jag har nu, kommer jag göra det med den onaturliga mage jag får sen?
Grejen är iaf att jag vill dra åt huden från två håll, kirurgen vill bara från ett. Dessutom påstår hon att hon inte vet nån kirurg som gör det på "mitt" sätt. Vilket känns så konstigt, jag vet flera som gjort en sådan operation så tydligen lär det väl finnas det. Min mamma gjorde en sån för 20 år sen. Tänker att, va fan jag gör det på hennes sätt, jag chansar. Men det är en stor operation med lång läkningstid och risk för komplikationer. Jag vill inte lägga mig på operationsbordet och vara orolig och nervös för resultatet. Jag vill känna mig förväntansfull och glad över att få operationen.
Just nu känns det bara hopplöst, skulle helst väga 146kg och vara i min egen värld igen. Ingen som ser eller bryr sig, ingen som blir sårad.
Jag hoppas att jag får tillbaka min kämparglöd, att jag börjar vilja igen. Just nu har jag gett upp, pest eller kolera, vanställd kropp eller kropp som en 70-åring, de e det jag väljer mellan.
Fan, om man ändå vore alkis eller narkoman och kunde fly ett tag!
Lugn i mig själv?
Hade en kollega en gång i tiden som sa att jag inte var lugn i mig själv. Va grymt fixerad vid det ett tag, att hitta lugnet. Tror jag hittade det ett tag sen förvann det och idag är jag absolut inte lugn. Inte på nåt sätt. Så när blir jag lugn? När accepterar jag mig själv till fullo och hittar det där lugnet, eller är det inte där det sitter? Blir jag lugn när jag hittat mannen, köpt villan och skaffat barnen. Det tror jag absolut inte, hamnar jag i den situationen sitter jag som en stressfitta och biter på naglarna. Eller kanske inte, är det barn som är meningen med livet? Han sa nämligen så också den där kollegan.
