MissTaxi

- Ta grönt kort och tävla distans med Oliver i höst.

- Måla bilen rosa.

- Motiveringar till högre lön på lönesamtalet om en vecka. 

Har jag ens berättat att jag köpt bil? Min dröm sen länge, hade en sån här för åtta år sen och det är roligaste bilen jag nånsin kört. Den ska som första steg målas rosa. Sen göras till cab, få schyssta fälgar och sänkas eller höjas :)

Även känd som grannen, han som jag inte kände nåt för i måndags när han kom tillbaka. Jag gjorde verkligen inte det då för jag hade stängt av helt. Det här orsakar så mycket känslor hit och dit som jag inte klarar av, mitt medvetna jag vill inte och mitt undermedvetna vill inte heller vara med.

 

Men hur lätt är det att stänga av när man jobbar ihop och dessutom bor granne? Fick jag välja skulle jag klippa av all kontakt här och nu för jag vill inte utsätta mig själv för det här. Men det går inte. Så fort han är nära så mår jag så jäkla bra. Han har det där jag saknat hos mina ex, det där omhändertagande och trygga. Han är som mig och har ett aktivt huvud och tänker mycket, men skillnaden är att därimellan kan han slappna av. Men det är bra, han får mig att ta det lugnt också. Han har tålamod med mina svajningar och han har inte den ologiska ångest/depression-störningen som jag har. Så han lyfter mig.

 

I början är ju allt bra, men ser inte de negativa egenskaperna. Det kommer säkert. Men som det är nu är allt det här positiva så helvetes bra, så helvetes perfekt för mig. Varje gång jag vill säga åt honom att vi struntar i det här så känner jag att näe, nu får jag fasiken genomlida det här för det kan bli jäkligt bra. Och om det inte blir det? Har jag nånsin gått genom nåt sånt här utan att fly i rädsla för att bli sårad? Skiter det sig för jag väl vara ledsen ett tag, gråta och må dåligt. Och blir det inget har jag redan fått en insikt, det är en sån här kille jag vill ha och behöver.

 

Hade även ett intressant samtal i veckan med en säljare från Sita. 1,5 timmes möte och vi diskuterade avfallshanteringen i typ 2 minuter, resten var relationer och resor :P  Vi diskuterade bland annat personlighetstyper, att vi båda är rätt riviga och gillar när vi får mothugg. Det är oftast såna personer vi blir intresserade av för att det är roligt och triggande med diskussioner, men det är inte dessa vi borde vara med. Det är inte dom som ger oss inre lugn och trygghet. Tänkte på grannen under den diskussionen och på Claes som jag valde bort, Claes representerar den triggande som är intressant men som skulle göra mig tokig i längden. Och grannen den lugna och trygga, men inte mindre intressant att prata med för det.

Två dagar på jobbet med besökare och kanelbullar, Solvalla igår med regn och blåst. Blev snabbmat och lite godis.

 

Det jag däremot är stolt över mig själv för är att jag hållit det till det som varit, inte ballat ur totalt med tänket "dagen är redan förstörd, nu kan jag äta vad som helst". Jäkla skön känsla, jag har liksom kontroll över mitt ätande vilket jag normalt sett aldrig har. Det är väl så här livet ska vara egentligen, man ska kunna unna sig nåt ibland utan att ha dåligt samvete för det.

 

Vikten ligger hyfsat stabilt, 66 kg. Helt okej liksom.

 

Veckan före den som varit ballade jag ur lite, dock på LCHF. Överåt och lyckades till och med hetsäta för första gången. Jag vet vad det beror på och då är det okej, stress och jag funkar inte ihop. Stress på jobbet hanterar jag grymt så länge det gäller jobb och inte chefer/kollegor. När det handlar om personliga relationer funkar det dock inte. Kollegor beter sig som idioter ibland och jag vet inte hur jag ska hantera det. Att dejta någon är väl alltid lite osäkert i början när man inte vet vad som händer och det är klart det blir en del känslostormar hit och dit som stressar.

 

I fredags när jag åkte från jobbet och bara ville smälla i mig chokladmuffins hade jag en sån känslostorm, allt kändes fel och jag ville bara fly in i hetsätning och inte få sluta tänka. Men jag gjorde det inte. Jag köpte inte ens en latte på vägen hem som jag räknar som halvokej att dricka, var in på Statoil i Uppsala men köpte inget alls. För det jag skrev då på vägen hem, "nothing taste as good as skinny feels", det är så jäkla sant! Senaste veckorna tar jag på mig vilka kläder som helst och jag känner mig snygg. Kjol, med linnet nedstoppat och uppsatt hår. Som jag annars hatar för att båda de gör att min rumpa och mina höfter ser gigantiska ut. Nu har jag landat i att de är större än normalt men det är snyggt. Att känna mig fri när det gäller klädval slår känslan av att äta när jag mår dåligt, och att få den insikten och verkligen känna det inifrån när jag mår piss, det är förjävla skönt!

 

 

Allt jag vill ha nu är en stor fet latte med en gigantisk chokladmuffins med massa chokladbitar i. Vill frossa bort alla tankar på osäkerhet. 

Egentligen vet jag vart det slutar, ångest över att ha ätit och en tomhetskänsla efteråt som är än värre än det jag känner nu. 

Ren panik och stort behov av tröst.

Kom iväg och gjorde en sak jag velat länge men inte tagit mig för, lastade på Oliver och åkte till Järbo. Underlagsträning inför eventuella distansstarter i höst, 8 km aktiv skritt på grusväg. Att bara inse att jag orkar och kan är ett stort steg framåt, allt behöver inte vara så jäkla jobbigt. Det är ju sånt här jag vill göra men aldrig kommer iväg på för att jag inte orkar. Orkar ju knappt ta mig utanför dörren vissa dagar och att då dra på släpet och lasta hästen känns liksom övermäktigt. 

Som nån sa, att inte planera är att planera att misslyckas. Jag gjorde iordning och packade allt redan på lördagkvällen så det var bara att lasta på söndag morgon. 

Nu ska jag planera för att få ordning på magen. Fick ett minitarmvred i lördags natt och är fortfarande spänd och har ont i magmusklerna. Fick det efter att ha ätit köttfärsbiffar, så nu tänkte jag hålla mig till kokta grönsaker och fisk nån dag. Magen har redan krånglat nån vecka innan så det är nog dags för lite snällare mat. 

Peace out ✌

Valde att sova hos mamma och pappa som är i stugan, slippa se allt i lägenheten som måste göras. 

Lyssnar ljudbok, har insett att det får mig att koppla bort och fokusera på boken. 

Detta är min morgonantistress, ligger i solen på altanen med ljudbok och kaffe.

Konstaterade i provhytten att jag definitivt inte behöver gå ner mer i vikt, såg min rygg i speglarna när jag drog på mig kläder. Har mina skulderblad alltid varit så där spetsiga? O axlarna? 

Min storlek är nu XS på toppar och linnen, 36 på en skjorta. Klänningen satt bra i strl S, till och med över höfterna där jag annars är rätt bred. 

Nu är jag nöjd med min vikt, behöver inte loosa ett enda kilo till :) 

 

Idag efter jobbet ska jag åka och köpa latte och min nya besatthet; surdegskardemummabulle. Sen ska jag lägga mig i gräset nånstans i solen och lyssna på ljudbok.

 

Jag har sånt jäkla behov av sol nu, varje gång solen lyser och man känner värmen i kroppen känner jag också energin komma. Underbart!

Men idag har jag gjort samma som i onsdags, tvingat mig själv att oavsett vad jag känner så får jag INTE skriva nåt av det till honom. Jag är jätteosäker på honom, vad han känner och vad han vill. Vi är så olika, jag är extrovert och säger och visar vad jag känner. Han är typisk finne, tystlåten och säger inte många ord i onödan, speciellt inte om det handlar om känslor. Jag behöver liksom få nån bekräftelse på att det är vi. 

Det värsta som kan hända är att han inte är intresserad och dumpar mig. O det kan jag överleva men ändå är jag livrädd. 

Pga. det här har jag stressätit hela dagen. Haft panik och gråtit. Inte panik över att bli dumpad, men tankarna och stressen har utlöst de vanliga depp-panik-känslorna. Borde ringa läkare och få nåt lugnande att ta vid såna här tillfällen.

Nästan en månads LCHF och jag har gått ner 5 kg, från 69,6 till 64,7 och min lägsta vikt nånsin som vuxen. Var nere på 64,8 för ett år sen så 1 hg mindre nu ;)

 

O ändå är jag inte jublande glad, vilket jag brukar vara när jag går ner. O den underbara anledningen är att vikten faktiskt inte är det viktigaste just nu. Jag mår lite svajigt i övrigt men när det gäller mig själv; kropp och utseende så mår jag bra. Jag trivs i den kropp jag har och jag tar på mig vilka kläder som helst utan att bry mig om valkar osv. De finns där så klart, det kommer de alltid att göra även om jag skulle gå ner 20 kg till.OCH: Jag hetsäter inte. Ingen hetsätning och ingen hetsätningsångest. Bara den känslan slår vilken viktnedgång som helst :)

 

Förra veckan hade jag en tight långkjol på mig med linnet nedstoppat, kjolen har jag haft ett år redan men inte känt mig bekväm att använda för jag tycker rumpan ser så groteskt stor ut och så blir det valk ovan linningen. Hade den både på jobbet en dag och på en shoppingrunda.

 

Gjorde lite shopping på KappAhl förra veckan också, de har fått in en helt underbar kollektion som heter vintage stories (http://www.kappahl.com/sv-SE/woman/kollektioner/vintage-stories-woman-limited-edition-2015/). Skulle snabbt in för o köpa trosor (inte första gången jag glömmer ta med mig när jag åker  ner på jobb...) och såg dessa kläder, grabbade åt mig en topp i strl S och ett linne i XS. Toppen fick jag lämna tillbaka för den var på tok för stor och linnet är på gränsen till för stort. Det är nu 8 år sen jag gjorde min GBP, på den tiden fick jag knappt på mig största storleken på plus-avdelningarna. O nu köper jag ett linne i XS och det är lite stort. Rätt fantastisk känsla när man stannar till och tänker efter :)

 

 

O ändå, så är den största förvandlingen på insidan. Då var jag en groteskt stor (146 kg som mest) och osäker tjej som inte klarade att gå in på en mataffär ens, var rädd för allt som var nytt och allt som innebar någon kontakt med folk. Tyckte inte om mig själv och tyckte inte jag var värd nånting. Hade självmordstankar dagligen och trodde på riktigt att alla skulle bli lättade om jag försvann. Idag när jag tänker tillbaks förstår jag inte ens att jag fortfarande lever, att jag inte gjorde det.

 

Idag är jag en jävligt stark tjej, jag tacklar nya situationer och problem dagligen på jobbet. Enda tjej på ett bygge med i princip bara utländska arbetare, ca 20 mil hemifrån. Hade jag vetat det för 10 år sen hade jag fått panik. Jag är social även om en hel del blyghet sitter kvar i vissa situationer, men jag vet nu att jag kan tackla det. Jag har fortfarande problem med det mentala men jag vet nu också att det stavas ADD och kan varken bantas eller tränas bort. Däremot accepteras och användas på rätt sätt.

 

Min självkänsla är stark, jag vet vem jag är och hur jävla grym jag är. Jag vet också att en del i min närhet stör sig på det och jag får ta att det snackas lite skit emellanåt. Men jag har mått jävligt dåligt större delen av mitt liv, det är tack vare det jag vet hur jävla stark jag är. Om det stör osäkra människor, so be it. Jag önskar ingen att må så.

 

 

Säger inte att hela min dag kommer bli bra efter en frukost i denna, men en liten myskänsla på morgonen ger kanske lite positiva tankar.

Bilden är från igår, jag har inte kommit upp ur sängen än. Brukar hoppa upp direkt oavsett humör, idag varken vill eller orkar jag :/ Jag har roliga saker planerade o jag måste gå ut med Emil, men ändå noll motivation.

Back to ett-steg-i-taget. Sätta sig upp, slänga benen över sängkanten, ställa sig upp. Dra på kläder, skor, öppna ytterdörren. Komma ihåg att hunden ska med också.

(vissa dagar är det inte lätt)

Grannen öppnade en helt ny värld för mig förra veckan, geocaching! Tog en utanför Rimbo på vägen hem, precis bredvid vägen o kände mig skitdum som gick där och letade... 

Jag är bara off. Inte vaken, inte glad, inte ledsen. Bara glider runt och gör det jag ska. Får konstigt nog mycket gjort för koncentrationen funkar för en gångs skull.

 

Vi kysstes faktiskt första gången i torsdags och sen har vi inte setts förrän ikväll. O nu kysstes vi lite mera ;) O så frågade han om han kunde stanna i Sverige och vara med mig över midsommar. Liksom, så klart! 

Känslan just nu: LYCKLIG 😍

Det positiva i det här är att operationen inte blev så dyr som de sa först, blev 11.200:- istället för 15.000 - 20.000:-. Han är försäkrad för 50.000:- per år vilket betyder att om nästa operation hamnar på samma summa så är vi på ca 35.000:- totalt och har då ca 15.000:- kvar att använda till rehab och eventuella komplikationer. 

Shit, pratar pengar bara för att inte sitta i korridoren och stortjuta. 

Hans diagnos heter iaf Short ulna, ska skriva ett inlägg om det i sig sen för när jag satt och googlade hittade jag inte många resultat alls. 

Så mycket besvikelser nu, varför kan det inte bara sluta och vara lugnt ett tag.