MissTaxi

Nästan en månads LCHF och jag har gått ner 5 kg, från 69,6 till 64,7 och min lägsta vikt nånsin som vuxen. Var nere på 64,8 för ett år sen så 1 hg mindre nu ;)

 

O ändå är jag inte jublande glad, vilket jag brukar vara när jag går ner. O den underbara anledningen är att vikten faktiskt inte är det viktigaste just nu. Jag mår lite svajigt i övrigt men när det gäller mig själv; kropp och utseende så mår jag bra. Jag trivs i den kropp jag har och jag tar på mig vilka kläder som helst utan att bry mig om valkar osv. De finns där så klart, det kommer de alltid att göra även om jag skulle gå ner 20 kg till.OCH: Jag hetsäter inte. Ingen hetsätning och ingen hetsätningsångest. Bara den känslan slår vilken viktnedgång som helst :)

 

Förra veckan hade jag en tight långkjol på mig med linnet nedstoppat, kjolen har jag haft ett år redan men inte känt mig bekväm att använda för jag tycker rumpan ser så groteskt stor ut och så blir det valk ovan linningen. Hade den både på jobbet en dag och på en shoppingrunda.

 

Gjorde lite shopping på KappAhl förra veckan också, de har fått in en helt underbar kollektion som heter vintage stories (http://www.kappahl.com/sv-SE/woman/kollektioner/vintage-stories-woman-limited-edition-2015/). Skulle snabbt in för o köpa trosor (inte första gången jag glömmer ta med mig när jag åker  ner på jobb...) och såg dessa kläder, grabbade åt mig en topp i strl S och ett linne i XS. Toppen fick jag lämna tillbaka för den var på tok för stor och linnet är på gränsen till för stort. Det är nu 8 år sen jag gjorde min GBP, på den tiden fick jag knappt på mig största storleken på plus-avdelningarna. O nu köper jag ett linne i XS och det är lite stort. Rätt fantastisk känsla när man stannar till och tänker efter :)

 

 

O ändå, så är den största förvandlingen på insidan. Då var jag en groteskt stor (146 kg som mest) och osäker tjej som inte klarade att gå in på en mataffär ens, var rädd för allt som var nytt och allt som innebar någon kontakt med folk. Tyckte inte om mig själv och tyckte inte jag var värd nånting. Hade självmordstankar dagligen och trodde på riktigt att alla skulle bli lättade om jag försvann. Idag när jag tänker tillbaks förstår jag inte ens att jag fortfarande lever, att jag inte gjorde det.

 

Idag är jag en jävligt stark tjej, jag tacklar nya situationer och problem dagligen på jobbet. Enda tjej på ett bygge med i princip bara utländska arbetare, ca 20 mil hemifrån. Hade jag vetat det för 10 år sen hade jag fått panik. Jag är social även om en hel del blyghet sitter kvar i vissa situationer, men jag vet nu att jag kan tackla det. Jag har fortfarande problem med det mentala men jag vet nu också att det stavas ADD och kan varken bantas eller tränas bort. Däremot accepteras och användas på rätt sätt.

 

Min självkänsla är stark, jag vet vem jag är och hur jävla grym jag är. Jag vet också att en del i min närhet stör sig på det och jag får ta att det snackas lite skit emellanåt. Men jag har mått jävligt dåligt större delen av mitt liv, det är tack vare det jag vet hur jävla stark jag är. Om det stör osäkra människor, so be it. Jag önskar ingen att må så.