MissTaxi

I natt va de inte bra på nåt plan alls o ändå anade jag ändå inte exakt hur illa det egentligen var. Jag vet att jag skriver lite halvkryptiskt men kan inte skriva rakt ut vad det handlar om. Behöver ändå skriva av mig så då blir det så här.
På sätt och vis är saker bättre nu än i natt. På sätt och vis inte. På sätt och vis riktigt mycket sämre. Tvivlar på allt och alla. Just nu hade jag behövt vara sjukskriven en vecka till, hade behövt få vara själv och verkligen tänka igenom allt. De fysiska problem, de psykiska problemen. Varför kommer allt på en gång? =(

På tisdag börjar jag jobba igen, blir nätter all the time framöver. Vilket gör att det känns som noll ljusning. Kommer vara låg och deppig till april då ungefär. Jippie! Kul för Björn, undrar om det är nu det kommer gå åt helvete. Men det ska bli kul att få träffa lite folk igen, få prata och köra bil. Bara o hoppas på att det inte krånglar för mycket med bukplastiken, får ju inte lyfta tungt förrän efter sex månader. E därför det blir enbart nätter. Förhoppningsvis är det inte lika många tanter med rullatorer och kassar som ska åka då.

Jag har iaf lyckats lösa det mesta nu. Hoppas jag. Ska bara ta en sväng med Nicco, hämta tvätten, dammsuga en snabbis och sen får jag sova. Äntligen! Jag har längtat sen jag vaknade i morse. Men nu inser jag att jag måste åka o handla också, skit! Men när jag kommer hem från affären o gjort allt det andra, skulle jag kanske kunna bada. Åhh gud vad skönt =)  Eller bada o bada, får inte doppa tejpen så de blir väl mest att sitta o plaska med fötterna o dra ur proppen så fort vattnet stigit för högt. Men ändå :D

Jag är ledsen, men ångrar ingenting. Har varit jättelycklig och mått väldigt bra men just nu känns det jobbigt. Det gör ont och jag vet inte hur jag ska gå vidare. Överdoserade lite Citodon nyss för o kunna somna ifrån alla tankar som rusar men det funkade inte, fortfarande vaken och grubblar. Var nog inte redo för det här, borde ha väntat ett tag till egentligen. Vill ha styrka till att göra det jag vet att jag borde men just nu är jag väldigt svag, både fysiskt och psykiskt. O kortsiktigt så skulle jag åtminstone vilja somna så jag slipper fundera mer just nu. Ska ta en till Citodon så kanske jag blir lite mer lullig i huvet o smärtan i magen försvinner åtminstone. 

Nu har jag ju satt mig i den här situationen, hur fan ska jag lösa allt o gå vidare? Jag vill inte vara med längre :/

Sitter hemma hos mamma och pappa och är hundvakt åt Mira och Rocco. Mamma är på tjejfest och pappa har varit på hockey och är väl ute på krogen tror jag. Idag har varit en riktigt kass dag i matväg, eller ända sen jag blev sjukskriven har det varit kasst. Idag har jag ätit riktigt mat en gång, hos mormor och morfar. Inte ens frukost före det. Sen har jag levt på godis, ostbollar och chips hela dagen idag. O nu alldeles nyss två hårdbrödmackor med leverpastej. Så jävla kasst. I vanliga fall äter jag gröt till frukost, balanserad lunch och middag och 3-4 mellanmål under dagen. Jag måste återgå till de innan jag klappar ihop helt. Det konstiga är att jag just nu inte går upp i vikt, vägde 69,5 idag vilket är ungefär vad jag brukar ligga på när det är som lägst. Iofs borde det väl vara lite lägre nu när de tagit bort 2,1 kg från magen men jag är så jäkla svullen så är till och med tjockare just nu än innan operationen. Hade på mig taxibyxorna i onsdags när jag tvättade, dessa va lite för stora före min bukplastik. Nu får jag inte ens igen knapparna o då har det ända tagits bort två kilo enbart från magen, de borde vara alldeles för stora nu. Men så svullen är jag alltså. Var ju ner till Sthlm i torsdags, svullnade till rejält efter att de drog dränagen förra torsdagen och det blev värre och värre för varje dag. Trycker jag på ena sidan av magen går det en stor våg under huden till den andra sidan. Solklart att det är vätska som måste ut enligt mig. Inte enligt min kirurg, ni vet den jag knappt hade nå förtroende alls för före operationen. Va som sagt ner i torsdags, va riktigt nervös före eftersom det är det här jag fasat för mest. En gigantisk nål som ska in och suga ut vätskan. Först klämde hon lite på magen, sa att jag var svullen vilket jag också är. Sen såg hon hur västkan skvalpade runt. Fick lägga mig på sängen på sidan, först en bedövningsspruta och sen den andra nålen. Rätt tjock och lång nål, men det sjuka är att jag tydligen inte har nån känsel där än så kände inte ens när hon bedövade mig. Hon tryckte in den andra nålen, drog lite in och ut för att försöka hitta vätska. Fick inte ut nåt så hon provade på ett annat ställe, samma sak då, hittade inte på nåt. Bara några få droppar kom ut. Hennes förklaring var att jag var svullen i vävnaden och att vätskan ligger mellan vävnadslagren. Jag tror henne inte. Ligger den mellan vävnadslagren skulle det inte "skvalpa" så mycket, det skulle inte gå vågor under huden. Det känns inte logiskt. Sen hade hon bokat in mig direkt efter en operation som hade dragit ut på tiden så hon tog mig under operationen istället, dvs. hon var stressad. Det känns som att hon inte försökte tillräckligt mycket liksom. Hon bytte tejp över snittet också. Såg när jag kom hem att på ena höften satt inte ens tejpen över såret, den satt bredvid och slutade några cm före snittets slut. Också det ett tecken på att hon var stressad. Får väl se hur jag gör med allt, känner just nu att jag inte orkar ta tag i det. Jag är ju pigg o så också, ingen feber eller onormal trötthet så det känns liksom inre akut o göra nåt. Det spänner mest och gör lite ont i vissa lägen. Blir det värre eller att jag känner att jag vill göra ett nytt försök gör jag det här i Gävle istället. Skulle vara skönt att få ett till utlåtande oavsett. Antingen får ju nästa läkare ut vätska eller så kanske jag får höra samma sak igen, o då kan jag acceptera det.

Med magen går det väl inte så bra, har så mycket vätska att det går vågor under huden om jag trycker på ena sidan. Mailade min kirurg tidigare idag och det lät inte på henne som att det var nån större fara, kroppen tar hand om det själv om det inte blir för mycket. Jag fick iaf en tid på torsdag för tömning om det inte blivit bättre då. Jag hoppas verkligen att det gått tillbaka tills dess! En stor nål rakt in i magen är inte vad jag längtar efter. För övrigt så går det rätt bra, jag har inte så jätteont i magmusklerna och huden. Är inte lika stel längre. Hade dock riktigt ont i söndags på eftermiddagen, va hos Lotta och Crillan på födelsedagskalas och skulle sen till Maxi. Då hade jag suttit alldeles för länge och stelnat till rejält, gjorde riktigt ont när vi gick o handlade men de gick över efter ett tag.

Hade förresten Björn med mig dit, första gången han träffade hela släkten. Tror vi var 21 personer där, nästan så jag tycker lite synd om honom som fick träffa så många på en gång =)  O på lördag ska han följa med till mormor som fyller år. Det roliga är att han trivdes med släkten och vill följa med, det gör mig jätteglad.

Mycket med Björn som gör mig glad ;)  Helt otroligt att vara så här kär, att känna sig så här lycklig och glad bara han är i närheten. Tänker på honom hela tiden när han inte är med mig. Som just nu, saknar honom så sjukt mycket! Kommer dessutom inte träffas riktigt förrän på torsdag kväll. Då slutar han 17 och börjar inte förrän 17 på fredag, shit vad jag längtar! Ska träffa hans föräldrar på torsdag kväll, för första gången. Är verkligen jättenervös, vill så gärna att dom ska tycka om mig. O jag hoppas att tömningen av sårvätska antingen inte blir av alls eller går fort så jag hinner hem.

En sak till jag älskar med Björn, han går jättebra ihop med Nicco. Han stör sig inte på att han är lite bortskämd och tigger. Björn ger till och med honom själv lite när han äter, helt underbart. O Nicco tycker om Björn också, lutar sig mot honom i soffan, lägger sig bredvid i sängen och gosar =)  Det här är verkligen nånting jag oroat mig för om jag skulle träffa nån ny. Nicco är mitt allt, att då ha en pojkvän som inte tycker om honom är skitjobbigt.

Dags att gå o sova snart igen kanske, ingen bra dag igår alls. Vaknade till riktigt vid 17 somnade igen vid 22, vaknade 02.30. Tar jag ett par smärtstillande nu o lägger mig så kanske dygnet blir hyfsat vänt igen. Ska bara ta en promenad med lillgrabben först.

Emelie: tänker på dig idag när du opereras. Jag hoppas verkligen att allt går bra och att du inte har jätteont efteråt! Kram!

Tisdag den 10 november gjorde jag stor bukplastik på Plastikkirurggruppen på Sabbatsbergs sjukhus. Jag dog inte ;)

Var inte så jättenervös före faktiskt, mest jävligt taggad! Äntligen liksom. Äntligen sluta fundera och vara orolig inför resultatet, slippa vela fram och tillbaka om jag skulle göra det. Skulle vara där kl 12 och va rätt tidig, tror till o med jag va på plats före 11. Mormor och jag körde ner så skulle hon bo på hotell o skjutsa hem mig dagen efter. Tror jag fick komma in på avdelningen typ vid halv tolv kanske. Då gick mormor till hotellet och jag va alldeles själv. Fick ta lite blodprov och fick några tabletter. En av sjuksköterskorna kom och märkte mig, alltså satte ett sånt plastband med mitt namn och personnummer runt handleden. Efter ett tag råkade jag läsa på de, stod att jag hette Evelina och var född 1991. Tänk om jag vaknat upp och fått sillisar eller typ bara ett födelsemärke borttaget eller nåt =) Min kirurg kom och tog lite bilder på min mage så vi har nåt att jämföra med sen när allt är klart. Fick även byta om till långskjorta och vita strumpor, riktigt snygg: 



Jag före operationen

Sen fick jag traska in till operationssalen, det rummer angränsade till själva avdelningen så allt var liksom väldigt litet och nära. Fick ta av mig alla kläder och lägga mig på opbordet. Kallt var de! Hade nån typ av stor kudde under knäna för att huden skulla sträckas ut lite extra sen efteråt. Fick en del olika sprutor i armen, en av de sista jag kommer ihåg skulle jag bli lite yr av och sen fick jag syrgasmasken sen är det blankt. Min största rädsla inför operationen har varit att vakna upp. När jag gjorde magsäcksoperationen tyckte jag allt va kaos och panikjobbigt när jag vaknade. Massa ljud och ljus och smärta. Kommer ihåg att jag vaknade vid två tillfällen, de frågade om jag hade ont, jag svarade ja o fick smärtstillande. Tredje gången vaknade jag till riktigt och va vaken. O ingenting kändes jobbigt. Jag var verkligen skitpigg på kvällen! Hade jättekul åt att jag låg på plastikkliniken och kollade på Plastikkirugerna på TV =D  Pratade nån timme med Lotta i telefon. Bråkade med personalen om att jag inte kunde dricka Proviva eller nyponsoppa och att yoghurt var för sött. De trodde nog att jag hade nån bantningshets men försökte förklara att jag får dumping av de pga. magsäcksoperationen. Tog till slut en yoghurt o en grov smörgås iaf. På natten tog jag inte ens mina smärtstillande, sov hela tiden.

Blev väckt 6.30 på onsdag morgon, fick kaffe och en smörgås. Riktigt nice =)  Min kirurg kom in och kollade så allt var bra, fick ta av mig gördeln ett tag så att hon fick se hur det såg ut. 1,7 kg hud hade hon tagit bort och fettsugit 0,4 kg. Va rätt nöjd redan då, visst det ser knöligt och svullet ut, men ändå bra. O hur det än kommer se ut när all svullnad gått ner, alltså hur misslyckat det än kommer vara så är det mycket bättre än det var innan! Det som inte syns på bilden här är de två slangar som går ut ur kroppen. Med tillhörande dränagepåsar där allt blod och sårvätska hamnar. Det här är en mobilbild där jag ligger ner:

Min alldeles nyopererade mage

När kirurgen tittat på mig togs ett nytt blodprov. Hade 110 när jag kom till sjukhuset vilket är rätt lågt från början. Då på onsdag morgon hade jag 95. Vad jag förstod var det helt normalt att det var lite lägre eftersom man alltid förlorar blod under en operation. Så skulle bara lyckas kissa på egen hand (hade kateter hela natten) så kunde jag åka hem. Gick o satte mig på toaletten, blev riktigt yr! Vet inte hur länge jag satt där men det var en bra stund, vågade inte ställa mig upp för det blixtrade liksom framför ögonen. Till slut gick det iaf över, så gick ut, berättade för sköterskan att jag varit rejält yr men det var inge farligt. Så jag och mormor gick ut och började åka därifrån. Ställde in gpsen men hamnade i lite fel körfält och kom på nån sidoväg till E4-an. När vi åkt en liten stund tyckte jag att det kändes så konstigt vid ena dränaget, lyfter på byxorna och tittar ner. Alldeles blodigt! Ringer till kirurgen som säger nåt om att jag ska ta av och titta innanför gördeln hur det ser ut. Helt ärligt så kommer jag inte riktigt ihåg vad hon sa o jag vet inte om jag förstod då vad hon menade. Men åkte in på en ICA Maxi (stod Täby på skylten där så hade ju inte kommit jättelångt utanför Sthlm) och gick in på toaletten där för att titta. Då slår yrseln till igen. Ännu värre än på sjukhuset. Efter ett tag kommer mormor och ropar efter mig, tror inte ens jag fick fram nåt hörbart de första gångerna jag svarade. Vet inte hur lång tid jag satt där heller. Går tillbaka ut till bilen och ringer igen till kirurgen. Kommer ihåg att hon tyckte att vi nog lika gärna kunde komma tillbaka så hon fick titta när vi var så nära. Vet att jag guidade mormor tillbaka med hjälp av GPS-en, har dock inget minne alls av det. Inte heller av att jag kom upp till avdelningen. Vet att kirurgen pratade om att det eventuellt kunde vara gammalt blod från operationen som kom ut. Eller så var det nytt blod. Dom avvaktade ett tag med att operera iaf. Under onsdagen har jag tydligen skickat en massa sms som jag inte har nå minne av. Varken de jag skickade innan jag åkte från sjukhuset eller de jag skickade när jag kom tillbaka. Jag var verkligen riktigt dålig! Inte så att jag hade ont men jag ville bara sova. Har nog aldrig somnat så skönt som jag gjorde hela tiden då. Försökte till och med somna när narkosläkaren kom och stack mig. O jag e ganska nålrädd! Men gud vad dåsig och härligt trött jag var. Hade iaf ett blodvärde på 79 då så inte så konstigt att jag var lite småtrött. Tror jag opererades vid 16-17 tiden. Inte ett dugg nervös, bara glad över att få sova lite till =)  Va verkligen borta i skallen där men de va väl kanske tur också. Den operationen gick bra. Fick veta att jag hade två blodkärl som sprutade blod i buken. Hade sammanlagt förlorat ca 1,5 liter blod. Fick därför fyra påsar nytt under onsdag natt och torsdag dag. Blev piggare och piggare under torsdagen och fick åka hem på fredag morgon, då var blodvärdet tillbaka på 110. Så här har jag sett ut, gördeln ska vara på dygnet runt i tre veckor och sen dagtid i tre veckor till. Stackars Björn som fått stå ut me den här sexiga synen på kvällarna ;)




Nu sitter jag här, en vecka efter att jag kom hem. Det här var inte så jäkla farligt som jag trodde det skulle vara. Har i princip ingen smärta, äter bara smärtstillande när jag ska gå o lägga mig (o helt ärligt är det inte så mycket för att det behövs mot smärtan, utan mer för att jag blir så lullig o härlig i huvet av dom =P). Tror enda dagen jag faktiskt nästan ångrade mig var den här natten för en vecka sen eftersom jag inte kunde sova och sen på lördagen eftersom jag var så trött och gördeln satt så tight o allt va liksom bara fel. Men annars, nä då...

Igår var jag tillbaka till Sabbatsberg för att dra dränagen och byta tejp. Har hört av många hur ont det kan göra, slangar som sitter rakt in i magen kan ju växa fast lite liksom. Kirurgen hade klämt in mig fast hon egentligen höll på o opererade så en sjuksköterska kom för att dra dränen först. Hon började med det högra, började dra i slangen, inget hände. Det satt totalt fast inne i magen. Så då vågade hon inte dra de ifall hon skulle förstöra nåt. Men det vänstra drog hon, o fy fan vilken obehaglig känsla när det drogs ut. Jag trodde att jag kanske hade max 3 cm slang innanför huden men icke. Hon måste ha dragit ut ca 15-20 cm! När kirurgen kom började hon titta lite runt hålet där slangen gick in, o sen helt plötsligt så bara drog hon till, hårt som 17. O slangen lossnade och drogs ur. Jag kan nog inte påstå att det gjorde så där jätteont, mest jäkligt läskigt. O så va jag absolut inte beredd på de, sköterskan sa ju åtminstone till innan hon drog. Hon tejpade fast några kompresser över hålen eftersom det säkert skulle rinna lite ur dem när jag åkte hem, det var normalt. Sen skull hon byta tejpen. Den första gick rätt bra, nån enstaka sårskorpa som kom med. När hon drog den andra tog den med sårskorpan längs hela snittet, enda från höften ner till venusberget. AJ!!! Det såg iaf rätt bra ut, e bara naveln som vätskar sig och är lite rosa. Ska hålla lite koll på den och maila bilder om det blir värre. På hemresan åkte jag förbi Barkarby, var bara sugen på att gå in på Skopunkten eftersom jag hittat en del snygga skor där på nätet som jag inte vågat beställa. Är ju så svårt att veta om de sitter bra och är bekväma. Har lite olika storlekar på olika skor dessutom. Dessa kom jag hem med därifrån:




På vägen hem när jag passerat Uppsala så stannade jag vid rastplatsen där och gin på toa. Då hade det runnit rätt mycket blod ur båda dränagenhålen men speciellt det högra, samma som blödde sist. Men det var ju normalt att det rann lite efteråt. När jag duschade sen (första duschen på 9 dagar, underbart!) ca 4 timmar efter att slangen dragits rann det fortfarande blod ur det högra. Var rätt oroad men som tur var så slutade det senare på kvällen, ca 5,5 timmar efter. Känns inte helt normalt men det slutade ju iaf.

Tänkte jag skulle bjuda på lite bilder, hur jag egentligen har sett ut. Ska göra ett rejält bildkollage sen nån dag med massa före- och efterbilder men det här är vad ni får se än så länge:



Före




Efter =)


En liten annan jämförelse:



Våren 2007: 146 kg - Hösten 2009: 69 kg




Våren 2007: 146 kg - Hösten 2009: 69 kg

Vär länge sen jag såg bilderna på hur jag såg ut förut innan viktminskningen. Känns helt sjukt att se. Kan bara säga att jag är så sjukt nöjd med mig själv! Så sjukt jävla glad att jag gjorde magsäcksoperationen, att jag vågade, att jag klarat livsomställningen som det innebär, att jag inte gett upp, att jag är så sjukt jävla grym o har lyckats gå ner 77 kg!

Ja, som ni alla vet så opereras ju jag i morgon. Stor bukplastik. O ja, jag kanske dör. Med största sannolikhet inte men better safe than sorry. Here it goes:

Nicco - min absolut viktigaste. Självklart ska han bo hos mamma o pappa. Vet att mamma kommer sucka o pappa svära över att han måste gå ut med tre hundar i fortsättningen. Men tänk vad glad Nicco ska bli, den jäkeln som inte ens vill följa med mig hem när han varit där.

Datorn - helt klart Lotta! Förklaring ej nödvändig.

Aygon - varsågod Rasmus! Vet att den varken är coolast eller snabbast, men den går BILLIGT!

Vimse - tänkte ju att Lotta skulle få ta honom. En riktigt fin gest från min sida skulle jag vilja säga men när jag nämnde det började hon babbla om att jag då minsann skulle få ärva hennes fåglar om hon dog, så nää. Ni som hört Sture skrika vet vad jag menar! Vimse och hans nya terrarium tillfaller då Fred och hans barn, grattis!

TV'n - ja du Lotta, den får faktiskt du. Tror den skulle bli alldeles perfekt hemma hos dig. O dessutom så är den ju försäkrad, så släng den i väggen om ett par år så får du en ny ;)

Byrån - min otroligt fina byrå som jag målat om själv o satt nya handtag på (med lite hjälp). Som jag verkligen älskar. Den får mamma, skulle säkert bli skitsnyggt hemma eller i stugan.

Nintendo Wii - får familjen Hillgren. Kan tänka mig pappa o Rasmus sitta hemma o bråka om att man inte får göra si eller så. Kom ihåg att kontrollerna går sönder om man slänger dom i väggen, använd skyddsbandet.

Min skosamling - tror Tessan o jag har samma storlek, it's all yours baby!

Ektorpsoffan med fotpall - skulle tro att den blir grymt bra i stugan. Kan ju dessutom slänga i grejer i pallen, perfekt ställe för typ filtar.

Sängen - den går definitivt till Björn! Han har bara en 120-säng så jag kan inte sova över där, vilket jag ju inte kan om jag e död heller. Men jag får se till att ha lite unfinished business så jag blir ett spöke. Då ska jag ligga bredvid honom varje natt.

Fredskallan - Björn där med. Har man sett Hot Fuzz vet man att den är jätteviktig.

Buddhorna - hihihihihi :D  Lotta! Dom e dina så kan du ha en hel Buddhafamilj =)  Tänk på att fylla på ALLA vattenglas så ingen blir utan ;)


De va la allt. Nu ska jag gå och tvätta mig med Descutan o bli så där otroligt torr och äckligt bakteriefri.

Ska va lite allvarlig också. OM jag mot all förmodan faktiskt skulle dö så dör jag lycklig. Björn är den absolut underbaraste människa jag träffat, han får mig att må så otroligt bra. De senaste veckorna har varit helt fantastiska. Så jag dör lycklig, utan ånger.

Jag vet att varje inlägg nu för tiden handlar om Björn, men jag kan ju inte låta bli! Det är helt sjukt att en annan människa kan få mig att må så här bra. Va på riktigt deppigt humör när jag vaknade, seg o allt kändes skit typ. Sen kom Björn förbi i typ nån timme. Nu känns allt så jävla härligt =)  Helt sjukt vilka känslor jag har i kroppen nu, det pirrar i magen o känns alldeles varmt. Tårar bränner bakom ögonlocken för att jag helt enkelt mår så jävla bra :D

Jajjemen, det har jag =)  O det sköna är att det känns helt perfekt, alla tvivel är borta =)

Elin <3 Björn