Kär
Första messet från honom idag och det pirrar och blir så intensiv känsla i kroppen så tårarna börjar rinna. Jag är så kär. Så sjukt jävla kär. Det är en helt fantastiskt underbar känsla.
Lördagsfunderingar
Jag är arg och känner massa ilska över både det som händer nu men massa gammalt också, varför liksom. O jag gråter lite nu o då, längesen det hände sist. Funderat på PMS, att det är mörkare ute. Stress. Kan inte använda mina vanliga utlopp för när jag mår dåligt (mat, shopping, uppmärksamhet). Allt i ett eller övervägande nåt av det?
Tror jag ska boka tid igen hos min psykolog och få hjälp att reda ut vad jag egentligen mår dåligt av. Vet att stressen på nya bygget är en del, det kanske räcker att strukturera upp där för att resten ska falla lite på plats.
Behöver egentligen jobba, men...
Ska sitta och jobba men behöver bara få ur det här för just nu suger det bara energi.
Att vara intresserad av nån och vänta på vad den vill är så dränerande på kraft. Det går från att sväva på moln till att inte kunna tänka på annat än varför han inte hör av sig. Analysera och överanalysera, det får mig bara att vilja stänga av helt. O jag hade börjat göra det förra veckan, det var nästan lite skönt. Tills i lördags när vi pratade i telefon och alla känslor från förra helgen kom tillbaka.
O att skriva av sig fungerade ju typ inte alls. För det enda jag vill är ju att han ska höra av sig och jag kommer ju fortsätta sitta och vänta på det lika mycket nu som innan. Skitliv.
Nytt liv - mitt liv
Jag älskar att jag lyckats skapa ett nytt liv här nere i Uppsala, ett liv som innehåller bra människor som lyfter mig. Och jag har landat i den jag egentligen är. Jag må ha dåliga sidor men det har alla, jag är inte sämre än nån annan och att inse det ger styrka. Att acceptera hur jag ser ut har gett sinnesro och tagit bort tvivel. För hur jävla sjukt är det inte att inte våga göra saker pga. rädsla över att bli dömd för sitt utseende? Som om mina åsikter skulle vara mindre värda för att jag har dallriga lår? Pfft! Att sluta se ner på mig själv och förminska mig för att jag ser ut som jag gör är det bästa jag gjort. Att inse att jag inte är fulare än nån annan är den bästa insikten.
Att ha två kompisar som ställer upp för mig i allt är jag så sjukt tacksam över, hur hade jag överlevt senaste halvåret utan Andreas och John?! De båda uppskattar och tycker om mig exakt för den jag är, jag behöver aldrig dölja något. Aldrig anpassa mig. Aldrig skämmas för det jag gör och säger. Efter några år av "kompisars" skitsnack och ryktesspridning, pojkvänners otrohet och psykisk misshandel är det så jävla befriande att våga vara jag rakt igenom.
