MissTaxi

Jag älskar att jag lyckats skapa ett nytt liv här nere i Uppsala, ett liv som innehåller bra människor som lyfter mig. Och jag har landat i den jag egentligen är. Jag må ha dåliga sidor men det har alla, jag är inte sämre än nån annan och att inse det ger styrka. Att acceptera hur jag ser ut har gett sinnesro och tagit bort tvivel. För hur jävla sjukt är det inte att inte våga göra saker pga. rädsla över att bli dömd för sitt utseende? Som om mina åsikter skulle vara mindre värda för att jag har dallriga lår? Pfft! Att sluta se ner på mig själv och förminska mig för att jag ser ut som jag gör är det bästa jag gjort. Att inse att jag inte är fulare än nån annan är den bästa insikten.

Att ha två kompisar som ställer upp för mig i allt är jag så sjukt tacksam över, hur hade jag överlevt senaste halvåret utan Andreas och John?! De båda uppskattar och tycker om mig exakt för den jag är, jag behöver aldrig dölja något. Aldrig anpassa mig. Aldrig skämmas för det jag gör och säger. Efter några år av "kompisars" skitsnack och ryktesspridning, pojkvänners otrohet och psykisk misshandel är det så jävla befriande att våga vara jag rakt igenom.