Jag gråter...
För första gången på rätt länge så sitter jag och bara gråter. Allt blir bara fel, JAG är så jävla fel. Senaste veckan har varit riktigt jobbig med flera saker som gått snett, har fått tankeställare på tankeställare. Jag agerar fel hela tiden. O nu fick jag ett besked jag visste med 99% säkerhet att jag skulle få men jag hoppades ändå. Eller överreagerar jag bara? Ska jag bara acceptera att det är som det är. Trodde allt skulle bli lätt av att gå ner i vikt, bli smal, snygg, öppen och social. Trodde jag nån gång skulle bli "klar". Kommer jag tydligen aldrig bli, vet och har vetat hela tiden att det alltid kommer synas att jag varit överviktig, alla spår går inte att sudda ut. Nu börjar jag fundera på om jag verkligen ska göra nån plastik öht, varför då liksom? För att få nya komplex över ärr som drar huden åt fel håll, över rynkade ärr, över en ojämn mage. Jag vet hur jag känner nu, vet inte hur jag kommer känna sen. Jag har accepterat de komplex jag har nu, kommer jag göra det med den onaturliga mage jag får sen?
Grejen är iaf att jag vill dra åt huden från två håll, kirurgen vill bara från ett. Dessutom påstår hon att hon inte vet nån kirurg som gör det på "mitt" sätt. Vilket känns så konstigt, jag vet flera som gjort en sådan operation så tydligen lär det väl finnas det. Min mamma gjorde en sån för 20 år sen. Tänker att, va fan jag gör det på hennes sätt, jag chansar. Men det är en stor operation med lång läkningstid och risk för komplikationer. Jag vill inte lägga mig på operationsbordet och vara orolig och nervös för resultatet. Jag vill känna mig förväntansfull och glad över att få operationen.
Just nu känns det bara hopplöst, skulle helst väga 146kg och vara i min egen värld igen. Ingen som ser eller bryr sig, ingen som blir sårad.
Jag hoppas att jag får tillbaka min kämparglöd, att jag börjar vilja igen. Just nu har jag gett upp, pest eller kolera, vanställd kropp eller kropp som en 70-åring, de e det jag väljer mellan.
Fan, om man ändå vore alkis eller narkoman och kunde fly ett tag!
