MissTaxi

Idag har jag trots allt som hänt en hel del energi, somnade direkt igår och till och med försov mig i morse. Möjligt att blutsaften fått upp järnvärdet lite också för idag känner jag mig helt klar i huvet.

 

Igår kväll efter att jag lämnat jobbet så grät jag bara, först i bilen på väg hem. Sen på promenaden med Emil, hittade ytterligare en höjd att med hyfsad utsikt. Så där satt jag och bara tokgrinade. Sen hem och lagade mat, grät lite till och somnade. Igår hade jag i princip bestämt mig för att avlivning var det enda rätta, både för mig och honom. Vill inte utsätta honom för de här operationerna, vill inte utsätta mig själv för all oro.

 

Igår fokuserade jag på allt han inte kommer kunna göra, ingen agility, ingen vallning. All fartfylld aktivitet som sliter på armbågarna kommer skapa slitningar, artros och smärta i slutänden. Dock så vet ju inte Emil att han inte får valla, det blir inget han kommer sakna. Det känslan finns ju bara hos mig. Agility kommer jag helt klart att sakna att jag inte får göra, dessutom tror jag att han hade tyckt det varit kul.

 

Idag ser jag alla fördelar med Emil, hur bra han passar mig och mitt liv. Även om det nu finns en del hundsporter vi inte kommer kunna utöva så när skulle jag ha haft tid för det ändå? Han är helt underbar att ha med sig på kontoret, social med alla som kommer. Ligger snällt och sover på förmiddagen och efter lunchpromenaden, Kan lämnas själv hemma när jag är ute och rider. Idag satt han till och med i mitt knä och sov vid skrivbordet, så han har ju börjat lugna ned sig nu också.

 

Ultuna ringde nyss, kl 7:45 på tisdag 5 maj ska vi vara där och han opereras under dagen. Så nu är det bestämt, inga tankar på nånting annat.