Inte bara lycka och rosa moln
Som ni märkt har jag varit ganska uppåt den här veckan och det är nog bade tack vare att jag inte haft nån ångest med hetsätning och att min granne fått mig på bra humör. Har inte ens orkat skriva om det som hände i onsdags. Här kommer dock delar ur ett mail jag precis skickade till ett par av mina chefer. Kraftigt reducerat för att jag inte vill hänga ut honom. Platschefen på projektet skulle eventuellt ta över min förra jobbmobil. Kan man bli annat än skogstokig?
"Det sista jag sa var: ”Gå INTE in på mina sms och bilder”. Jag har sen en del situationer tidigare svårt att lita på X så det kändes rätt olustigt att han hade min mobil för sig själv, efter nån timme gick jag in och hämtade den för att lägga över bilder m.m. på en sticka och sen radera allt. När jag öppnade den kom jag direkt in på mitten ungefär i en rätt lång sms-konversation med en kille jag träffade i höstas. Den konversationen låg dessutom en bit ner i historiken."
Och den här killen är min chef, den jag ska lita på och kunna gå till när jag behöver stöd. Han har alltså gått in och läst mina sms. Ovanstående plus en del till skickade jag till mina chefer ovanför honom för att dom ska veta vad som händer. Å ena sidan vill jag inte att de ska veta, vill inte berätta för nån. Bara glömma det och gå vidare. Men jag har kört den taktiken, på Gävle-projektet låtsades jag som att inget hände. Förnekade för mig själv hur illa det var, men när ens chef sitter utanför ens lägenhetsdörr en helg och väntar när man kommer hem för att man inte svarat på ett icke jobbrelaterat sms är det illa. När han får utbrott på kontoret och kastar grejer i väggen är det illa. När han hotar att slå sönder ens kontor är det illa. När han ständigt tar på en så man mår illa men ändå intalar sig själv att det här händer inte, det här är inte så farligt, då är det illa. När man låter det pågå i ett år är det jävligt illa. När sen samma sak hände på projektet i Mora med chefen där sa jag till ganska omgående. Från att jag sa till tog det en vecka så fick han sparken. Jag tänker inte ta på mig skulden och vara den som mår dåligt för att nån annan inte kan bete sig professionellt. Det här är en annan typ av situation än de två tidigare, men det är ändå jobbrelaterat och handlar om en människa som går över gränsen för vad man får göra.
Anledningen till att jag skickade det där mailet var inte för att jag vill att de ska göra nåt. Men jag vill att de ska veta vad som händer, jag vill inte höra sen att jag varit omöjlig och inte villig till att samarbeta när det är han som orsakat det.
Kommentarer
Trackback
