MissTaxi

Varja dag dör jag lite mer, varje natt ytterligare lite. På natten skedar han mina fötter, följer efter när jag flyttar bort. Om han vaknar stelnar han till och drar sig undan. På dagen är han helt kall. 

 

Jag hoppas att jag en dag kommer se tillbaka på det här och känna att allt hände av en anledning, att det var värt det. Att jag är lycklig. Men allra helst vill jag vara lycklig med honom. Det gör så ont. Jag gråter när jag somnar och jag vaknar med fuktiga kinder och fortsätter hulka. Jag längtar tills jag får sätta mig i bilen och åka hem från jobbet så jag kan släppa efter och låta tårarna rinna. Det första jag gör när jag kommer innanför dörren hemma är att sitta på golvet i hallen och toksnyfta. 

 

Man måste gå vidare men jag vill inte, jag vill fortsätta kämpa för att han ska känna nåt för mig igen. Han är min stora kärlek, jag har aldrig känt så här. Vi planerade till och med att skaffa barn, jag som aldrig tidigare velat ha några. Den smärtan jag känner går inte att beskriva alls. Det vidrigaste är att allt det här beror på mig, jag har varit så jäkla hemsk mot honom, tagit ut all min frustration och dåliga mående på honom. Velat straffa honom för att han inte kan få mig att må bättre. Letat lika många fel på honom som på mig själv. Varit lika hård på honom, haft alldeles för höga krav. Som att bara för att jag inte duger till nåt så ska han inte det heller. Alltså, det är så sjukt. Så jävla sjukt hur illa man kan behandla nån och han ändå stannar, o man ändå fortsätter anklaga honom för att inte älska tillräckligt, inte bry sig. Tills han till slut fick nog och inte såg en framtid, och faktiskt gjorde det jag var mest rädd för. Han slutade älska mig. Han älskar mig inte. Och jag förstår honom men klarar inte att inse att det är så.