Liten ljusning långt, långt borta
Ju bättre jag börjar må desto mer inser jag hur dåligt jag mår. Det är som ett lock över alltihop. Försöker hitta glädje i stunder här och nu, inte fundera på vad som händer sen. Men det är som att jag undermedvetet bara går och väntar på nästa bakslag.
Men den här helgen har varit bra. Har ridit alla tre dagar med sällskap OCH stannat kvar och druckit kaffe och pratat två av dem. Och jag har gjort det avslappnat. Så både att jag kunnat slappna av och att jag orkar vara social och trivts med det är massa steg i rätt riktning. Hade till och med trevligt när släkten kom förbi igår, det var liksom inte ett måste. Jag tyckte om att umgås med dem.
Jag gråter när jag skriver det här men det känns ändå positivt, som att livet börjar gå åt rätt håll.
Kommentarer
Trackback
