:'(
Det skulle verkligen inte bli så här. Emil skulle bli min bästis, min lilla vovve som alltid skulle vara med mig. Jag behöver nån att fokusera på, nån som tvingar mig upp ur sängen om mornarna och nån som ger stabilitet till mitt rätt kaosartade liv.
Två veckor fick vi ihop innan jag märkte att nåt var fel. Sen dröjde det ytterligare nån månad innan jag tog tag i det, ville inte tro att det var så farligt. Valpar kan väl få växtvärk?
Nu ligger jag här i sängen bredvid min kille som hunnit bli 7 månader och 4 dagar. Och om 9 timmar ska han avlivas.
Det känns så jävla fel och så sjukt orättvist, och jag vill INTE!
Kommentarer
Trackback
