Känner mig ensam samtidigt som jag kämpar hårt som fan för att hålla folk borta. Får panik av att vara ensam o ännu värre om nån vill vara mig nära. Träffade en kille igår som skakade om mig lite. Han har det jobbigt och genom att han var helt öppen om hela sitt liv och vad han gjort så var jag det också. Inget dömande, inga konstiga blickar. Bara konstaterande. Den 19 december flyttar jag in i min lägenhet, köpet blev klart i torsdags. Exakt fyra veckor kvar och jag bara längtar! Ytterligare en månad därefter får jag hämta min valp, den föddes igår natt :) Jag ser det hela framför mig, gå mysiga promenader. Sitta i soffan och klia valpmage. Sitta på balkongen med en kopp kaffe. De tankarna gör mig lycklig och jag ser framåt. Jag hoppas att jag då äntligen kommer känna ro i huvudet och slappna av. Senaste halvåret har det varit så mycket och alla tankar har gått i 190. Nu när det är lite lugnare börjar jag känna av paniken istället. Rastlöshet och kroppen bara skakar. Om det inte blir bättre av att bo själv och få en hund att lägga fokus på så är det psyk som gäller. Då gör jag upp, jag kan inte antingen ha ett liv i kaos eller en hjärna som klappar ihop så fort det inte händer tillräckligt mycket. Oavsett så mår jag skit. men Appropå att bli lycklig. Fick ett erbjudande igen av en kollega från Mora. Om jag bara släpper in honom i mitt liv och låter honom komma mig nära så blir jag lycklig. Ingen annan kommer nånsin att göra mig lycklig, speciellt ingen man. Möjligen en manlig psykolog med lite roliga piller... Ge mig sinnesro...
