MissTaxi

En vecka från nu vet jag så mycket mer än jag gör idag. Jag har flyttat till min egna lägenhet, jag vet om mina kollegor anser att det är okej att jag skaffar hund och i så fall har jag även träffat min lilla valp. Jag har varit i Göteborg och träffat mina svenska jobbarkompisar, jag vet vilka arbetsuppgifter jag ska ta över från platschefen medans han är pappaledig. Shit, jag får panik. Jag klarar inte så här mycket på så kort tid. Jag klarar inte att hoppas på saker som kanske inte händer. Klarar inte besvikelse. 

 

Jag har insett att jag vill ha hund. Att det kommer vara bra för mig och att det verkligen är vad jag vill. Tyvärr är det för stressigt på jobbet för att få ett ordentligt beslut, det är ingen som har tid att hjälpa mig och jag pratar inte finska och har svårt att fråga gubbarna. Men jag måste få ett beslut den här veckan för på fredag åker jag till Göteborg på julfest med jobbet och där bor även uppfödaren. Så då kommer jag ju kunna träffa valpen. Har jag inte fått ett ja så vill jag inte träffa den för då kommer jag ju bara bli kär, det vet jag ju. Aja, inte stressa och inte överanalysera i förväg. Andas.