Jag har massor att tänka på och jag vet att jag vid såna tillfällen lätt gräver ner mig och panikslagen och paralyserad. Det får inte hända nu. Jag ska hantera mitt liv som jag gör på jobbet, det är bara problem och hinder som ska lösas på ett eller annat sätt. Snabbt och effektivt. Man behöver inte tänka i all evighet, innerst inne vet man oftast vad som är den rätta vägen ändå. Men lägger jag in för mycket känslor kommer jag älta det i all evighet och inget kommer hända. Trodde att jag under sommaren genom att komma bort från allt skulle se saker mer klart. Det gör jag inte. Inget känns lättare nu än för sex veckor sen, jag hade lika mycket/lite insikt då som nu. Samtidigt vill jag inte stressa fram beslut, vill att det ska kännas rätt så jag inte ångrar mig efteråt. Allt har ju olika sidor och ibland får man helt enkelt offra en del och sakna för att resultatet ska bli bra. Alltså suck vad känslokall jag låter, försöker bara stolpa upp allt för att inte deppa ihop själv. Detta är vad jag gör nu, badar och dricker kaffe. Som jag har längtat efter den här terapin <3
