MissTaxi

Känns som att det är det mest återkommande ämnet här. Är jag patetisk som inte kan släppa att min hund dött? Som fortfarande får ångestattacker över att han inte är kvar, över att han aldrig kommer hoppa upp i sängen och komma smygandes och kura in sig mot min mage. Vill inte glömma alla småsaker kring honom men jag klarar inte heller att tänka på det. Sägs ju att tiden läker alla sår, det är fucking bullshit!