MissTaxi

Tre månader sen i fredags. Jag har insett att han är borta och att han aldrig nånsin kommer tillbaka, men jag kan inte acceptera det. Så himla sjukt, det spelade ingen roll hur ensam jag var för jag var aldrig helt ensam. Hade ju alltid min lilla vovve. Inte för att jag är den typen av person som alltid behöver ha någon i närheten, har rätt stort behov av ensamtid egentligen. Men jag har haft Nicco i nästan nio år, det är en jäkla stor del av mitt liv. Den jobbigaste delen dessutom. Även om det låter patetiskt att en hund är ett stöd så har det varit så, bara att ha honom bredvid mig i sängen när jag sover. Eller när jag behövt tid för mig själv; tagit med honom i bilen och bara åkt en sväng, lyssnat på schysst musik och suttit och klappat honom när han sov på sätet bredvid. Det är en så stor saknad, har mått så jävla dåligt sen han dog. Var hem till mamma o pappa i natt efter jobbet och hämtade min extranyckel, förr åkte jag alltid dit efter jobbet och hämtade Nicco. Och fast han var i princip döv så hörde han nästan alltid när jag öppnade ytterdörren och kom springande ner för trappan. Jobbig flashback =/  Tycker att det börjat kännas bättre men det är nog helt enkelt för att jag stänger av så fort tankarna gått åt Nicco. Så efter en vecka utan ordentlig sömn och med lite pms, dvs. ingen ork att styra hur jag tänker, sitter jag här och bara gråter.

Enda positiva i det här är att Niccos död har fått mig att öppna ögonen lite. Från att direkt efter inte ha klarat av att vara själv alls, fick ren panik av att vara ensam utan folk i närheten, till nu när jag fått lite distans. Det påverkar mig fortfarande men jag har fått en del insikter under de här tre månaderna. Har handlat utan att tänka, låtit allt annat förutom jag själv här och nu varit oviktigt. Kan inte direkt säga att jag blivit starkare, bara insett att jag ÄR stark. Men jag är jävligt duktig på att tillåta mig själv bli svag.

Kortsiktig belöning, långsiktig bestraffning.