MissTaxi

Jag tycker om min personlighet, jag gillar det jag ser i spegeln. Det här är jag, det här är den jag alltid vetat jag varit men aldrig kunnat vara. Jag är glad, jag tänker efter, jag vet att jag klarar mig, jag finns och jag lever. Jag har inte riktigt levt förut, jag har bara varit, glidit med och hoppats på att det ska gå bra. Nojjat över framtiden, varit orolig och stressad. Stängt av, slutit mig, inte klarat av verkligheten. Vilka jäkla försvarsmekanismer vi människor har egentligen, jag har levt i min egen bubbla i säkert tio år, inte kunnat ta in allt som händer. Inte klarat folks blickar, kommentarer.
De som lär känna mig idag tror nog inte att jag bara för ett par år sen inte klarade av att gå in på en ICA-affär själv. Klarade inte att folk tittade på mig när jag letade varor, kunde inte stå i långa köer. Hatade att besvära, kunde inte handla mycket åt gången ifall nån fick vänta på att jag packade i kassarna. Bytte kö om yngre människor ställde sig bakom (så klart efter att låtsats leta efter nåt), bättre med pensionärer, inte lika dömande. Fick panik inför alla sociala tillställningar, bröt ihop, grät. Gick oftast inte i slutänden.

Har reflekterat själv över hur jag skriver i bloggen, är väldigt ytlig, bryr mig inte om allvarligare saker. Det är så jag vill leva just för tillf'ället. Jag är nybliven singel efter att ha lämnat världens underbaraste kille. Nu vill jag bara vara, leva i nuet och må bra. Inte ha några krav, inga måsten. Oroar mig inte för nåt, det som händer det händer, och det oavsett om jag går och oroar mig och mår dåligt eller inte.