Jag är skadad (Johnny)
Insåg nyss att det fortfarande inte går en dag utan att jag tänker på Johnny. Just nu är jag i en period där jag tänker på honom lite från och till hela tiden. Det har gått två år sen jag kom ifrån honom och ändå så påverkar han mig fortfarande! Jag kan inte förstå att jag låter honom påverka mig, varför kan jag inte bara komma över det och gå vidare. Vet inte om jag är mest förbannad på honom för att han behandlade mig som han gjorde eller på mig själv för att jag tillät honom göra det. Jag hade inte behövt må så här dåligt, jag hade kunnat dra mig ur och sluppit ett helvete. Redan efter att vi varit tillsammans i två dagar gjorde jag slut, hur fan kunde jag då stå ut i över två till!?! Jag visste ju från början att jag inte ville, jag var inte kär, jag tyckte inte att han var snygg och han fick mig att må dåligt. Men jag var så svag då, hade så dålig självkänsla och var så osäker. Han sa att jag var snygg, gullig, smart, allt det där jag så gärna ville höra, han fick mig att må så bra emellanåt. Sen tryckte han ner mig igen. Och igen. Han hade så höga tankar om sig själv, han är perfekt, han behandlar alltid alla andra som han vill bli behandlad själv, han är otroligt smart (det stämmer iaf). Jag gick på dom lögnerna, jag var så naiv och trodde allt han sa. Blev det diskussion om något så hade jag så klart fel och han rätt eftersom han var perfekt och det visste ju vi båda att jag knappast var. Jag har suttit och bett om ursäkt så många gånger för saker jag inte ens gjort. Saker som bara blivit fel utan att nån kunnat göra nåt men det var ju så klart mitt fel! Jag stressade upp honom, jag jävlades med honom. O be om ursäkt till Johnny, det är inte bara att säga förlåt och gå vidare. Man ska förstå honom, förstå varför han blev så sårad över att jag betett mig illa. Jävligt svårt när man inte ens gjort nåt fel att rada upp vad man gjort fel för att det inte ska hända igen. Ibland blev han nöjd när jag bett om ursäkt så länge att jag inte visste vad jag skulle göra längre och bröt ihop. Grät jag var det ett bevis för att jag verkligen ångrade det jag gjort och att jag förstått hur illa jag gjort honom. Ibland räckte inte ens det. Vissa gånger har jag legat och gråtit och hyperventilerat för att jag inte vetat vad jag ska ta mig till. Jag vet inte hur många gånger jag gjort slut för att jag inte orkat mer. Jag borde verkligen ha gått då, varför gjorde jag inte det!?! För att jag inte klarade det så klart. Han blev så himla kall och elak då och jag visste att om jag gick tillbaka så skulle han bli gullig igen. För ett litet tag iaf. Min hund Nicco tyckte väldigt mycket om honom, för att han gav honom massa godis. Det använde han de gånger jag stormade iväg, att Nicco hellre var med honom än följde med mig, inte ens min hund ville vara med mig.
Jag kan nog inte förklara vilket helvete det var att vara tillsammans med honom, det behöver jag inte heller, behöver skriva av mig. Hoppas på att det jag får ur mig nu stannar ute. Jag behöver inte älta det här nå mer, två år, han har förstört fyra år av mitt liv!
Vi bodde ju nere i Bollebygd (ligger mellan Göteborg och Borås) under andra året av vårat förhållande. Jag ville inte flytta ner men Johnny hade ett år kvar i skolan där nere och jag sökte in till Högskolan i Borås och pluggade ekonomi. Vi hade otroligt många diskussioner, jag försökte stå på mig. Jag la mig inte alltid på en gång när han blev förbannad. Försökte få honom att förstå saker ur min synvinkel, i efterhand lär jag ju inse att det var helt lönlöst. I Johnnys värld finns bara Johnny som alltid gör/har rätt och en massa bifigurer som jävlas med honom. Ett av mina argument var iaf att jag flyttat ner dit för hans skull. Men det hade jag ju så klart inte gjort, jag hade ju flyttat ner för min egen skull, för att få vara med honom. Allt jag sa vände han på så han fick rätt. Har några exempel på hur störd han var om man inte blandar in mig. En gång hade jag lagat mat och till det hade vi oliver med kärnor i. Jag la då kärnorna på tallriken men det fick jag inte för honom för då såg det så äckligt ut, la dem då i en lite skål men det funkade inte heller för då kunde de tydligen hoppa upp så jag fick lägga en liten tallrik över skålen. Man fick absolut inte fisa eller ens nämna att man bajsat. Johnny bajsar inte heller, konstigt... Man fick inte blanda saker som typ creme fraiche i burken, det var äckligt. Fan, jag kommer inte på nå mer, det här har jag tydligen lyckats glömma, han hade jättemånga såna små egenheter.
En gång när vi skulle åka upp till Gävle körde jag. Jag körde iofs typ alltid, inte för att jag ville utan för att Johnny inte orkade. Körde till och med hela vägen ner från Gävle när jag var nyopererad, det är en resa på 6,5 timmar. Kommer inte ihåg helt 100 men gissar på att argumentet då var att han ju hade kommit upp för min skull, för att hämta mig efter operationen så det var ju bara rätt att jag fick köra hem. Appropå det, nu kom jag på en annan grej. Jag ringde honom från uppvaket när jag hade opererats för att berätta att jag levde och var vaken typ. Svaret jag fick var att jag skulle ringa senare för han var så irriterad på sin syster som han hade nån diskussion med. Han brydde sig inte mer än så. Låg alltså på uppvaket nere på Ersta sjukhus i Stockholm, alldeles ensam, har jätteont, är lite snurrig efter narkosen och min sambo vill inte ens prata med mig, inte ens höra hur det gått. Ringde även min mamma senare och hon hade tydligen börjat gråta på jobbet för att jag lät så svag och hon blev orolig, o min mamma är inte den som gråter öppet eller oroar sig speciellt mycket. Fy fan vad arg jag blir när jag tänker på sånt här.
Tillbaka till den gången vi skulle köra från Gbg till Gävle, vi skulle även åka förbi Norrköping och lämna en nyckel så resan tog ännu längre tid än vanligt. Redan när vi åkt ca fem mil började han klaga på mig. Jag hade inte hållt 3-sekundersregeln till bilen framför. Jag blev lite irriterad men höll den jävla regeln ett tag tills jag glömde bort det igen. Då påpekar han det igen och jag argumenterar lite emot för att det är ändå jag som kör bilen och om det är så noga så kan väl han köra. Så klart han inte gör det, då har han ju inget att klaga på längre. Sen får jag sitta och be om ursäkt ända till Norrköping över att jag inte kommit ihåg 3-sekundersregeln som är så otroligt viktig för att han ska känna sig trygg att åka med mig. Dessutom är det ju hans bil som jag skulle förstöra OM vi krockade så jag måste ju även ta hänsyn till honom där. Det här försöker jag be om ursäkt för på alla möjliga sätt jag kan, försöker förstå hur illa jag gjort honom, råkar säga samma sak några gånger och han påpekar väldigt snabbt att jag inte behöver upprepa mig, han hörde första gången. I Norrköping försöker vi hitta adressen och lösa allt med nyckeln så där ligger han inte på mig men direkt vi lämnar staden och åker vidare så ska jag fortsätta. Ett tag sitter jag bara tyst och han låter mig faktiskt vara tyst, jag har ju sagt precis ALLT, bett om ursäkt för precis allt jag kan ha orsakat genom att inte följa 3-sekundersregeln, det finns inget mer. Vi stannar på en rastplats för att rasta Nicco lite. Där får jag frågan om jag kommit fram till nånting, han hade tydligen låtit mig vara tyst för att fundera över hur illa jag betett mig och nu förvåntade han sig en bättre ursäkt. Vi åker igen och jag bryter ihop, har ingen aning om vad jag ska säga, jag kan inte ta mig därifrån heller eftersom vi är mitt ute i ingenstans. Jävligt långt att gå till Gävle eller till närmaste stad. Jag bara gråter och gråter, då är han snäll igen. Han försöker trösta mig och säger nåt om att han bara ville att jag skulle förstå honom, se saker ur hans synvinkel och inte bara tänka på mig själv. Så jag ber om ursäkt igen mellan hulkningarna, lugnar ner mig, ber om ursäkt igen, till slut godtar han ursäkten. Här har vi kanske åkt bil 3-4 timmar sen jag gjorde fel först, kan ni förstå att jag satt och bad om ursäkt så lång tid, det är helt sjukt. I alla fall, när han godtagit ursäkten börjar jag prata om annat för att lätta upp stämningen, orkar inte mer liksom. Då smäller det igen, eftersom jag så lättvindigt bytte samtalsämne så har jag inte förstått hur illa jag verkligen gjorde honom, då har jag bara hittat på alla ursäkter jag kommit med tidigare, jag har fejkat hela alltihop och jag får börja om från början igen. När vi närmar oss Gävle gör jag slut, men måste ändå sitta med på en liten middag med hans syster och hennes pojkvän när vi kommer hem eftersom Johnny inte kan berätta för dom att det är slut. Dessutom sova över hos hans föräldrar där vi åt eftersom dom inta ska ana nåt. Den gången var jag iaf lite stark, det var slut i hela två dagar. Tills han skickade ett mail om hur underbar jag var, han räknade upp alla mina bra egenskaper och en lista på allt han skulle förbättra hos sig själv. Gud vad förvånad jag blev när allt va som vanligt på en gång igen.
En sak jag ofta sa var: "Hur kan det vara så att två personer diskuterar väldigt mycket men det är bara den ena som alltid har rätt, hur kan det vara logiskt?". Då brukade han skratta och tyckte att det lät ju inte alls logiskt men att det helt klart kunde vara så eftersom vi hade det så. Han tog det till och med som en komplimang att han var så överlägsen.
Tyvärr kommer det garanterat fler såna här inlägg, funderar på att ta kontakt med en psykolog för jag kommer tydligen inte över allt han gjort mot mig.
Jag kan nog inte förklara vilket helvete det var att vara tillsammans med honom, det behöver jag inte heller, behöver skriva av mig. Hoppas på att det jag får ur mig nu stannar ute. Jag behöver inte älta det här nå mer, två år, han har förstört fyra år av mitt liv!
Vi bodde ju nere i Bollebygd (ligger mellan Göteborg och Borås) under andra året av vårat förhållande. Jag ville inte flytta ner men Johnny hade ett år kvar i skolan där nere och jag sökte in till Högskolan i Borås och pluggade ekonomi. Vi hade otroligt många diskussioner, jag försökte stå på mig. Jag la mig inte alltid på en gång när han blev förbannad. Försökte få honom att förstå saker ur min synvinkel, i efterhand lär jag ju inse att det var helt lönlöst. I Johnnys värld finns bara Johnny som alltid gör/har rätt och en massa bifigurer som jävlas med honom. Ett av mina argument var iaf att jag flyttat ner dit för hans skull. Men det hade jag ju så klart inte gjort, jag hade ju flyttat ner för min egen skull, för att få vara med honom. Allt jag sa vände han på så han fick rätt. Har några exempel på hur störd han var om man inte blandar in mig. En gång hade jag lagat mat och till det hade vi oliver med kärnor i. Jag la då kärnorna på tallriken men det fick jag inte för honom för då såg det så äckligt ut, la dem då i en lite skål men det funkade inte heller för då kunde de tydligen hoppa upp så jag fick lägga en liten tallrik över skålen. Man fick absolut inte fisa eller ens nämna att man bajsat. Johnny bajsar inte heller, konstigt... Man fick inte blanda saker som typ creme fraiche i burken, det var äckligt. Fan, jag kommer inte på nå mer, det här har jag tydligen lyckats glömma, han hade jättemånga såna små egenheter.
En gång när vi skulle åka upp till Gävle körde jag. Jag körde iofs typ alltid, inte för att jag ville utan för att Johnny inte orkade. Körde till och med hela vägen ner från Gävle när jag var nyopererad, det är en resa på 6,5 timmar. Kommer inte ihåg helt 100 men gissar på att argumentet då var att han ju hade kommit upp för min skull, för att hämta mig efter operationen så det var ju bara rätt att jag fick köra hem. Appropå det, nu kom jag på en annan grej. Jag ringde honom från uppvaket när jag hade opererats för att berätta att jag levde och var vaken typ. Svaret jag fick var att jag skulle ringa senare för han var så irriterad på sin syster som han hade nån diskussion med. Han brydde sig inte mer än så. Låg alltså på uppvaket nere på Ersta sjukhus i Stockholm, alldeles ensam, har jätteont, är lite snurrig efter narkosen och min sambo vill inte ens prata med mig, inte ens höra hur det gått. Ringde även min mamma senare och hon hade tydligen börjat gråta på jobbet för att jag lät så svag och hon blev orolig, o min mamma är inte den som gråter öppet eller oroar sig speciellt mycket. Fy fan vad arg jag blir när jag tänker på sånt här.
Tillbaka till den gången vi skulle köra från Gbg till Gävle, vi skulle även åka förbi Norrköping och lämna en nyckel så resan tog ännu längre tid än vanligt. Redan när vi åkt ca fem mil började han klaga på mig. Jag hade inte hållt 3-sekundersregeln till bilen framför. Jag blev lite irriterad men höll den jävla regeln ett tag tills jag glömde bort det igen. Då påpekar han det igen och jag argumenterar lite emot för att det är ändå jag som kör bilen och om det är så noga så kan väl han köra. Så klart han inte gör det, då har han ju inget att klaga på längre. Sen får jag sitta och be om ursäkt ända till Norrköping över att jag inte kommit ihåg 3-sekundersregeln som är så otroligt viktig för att han ska känna sig trygg att åka med mig. Dessutom är det ju hans bil som jag skulle förstöra OM vi krockade så jag måste ju även ta hänsyn till honom där. Det här försöker jag be om ursäkt för på alla möjliga sätt jag kan, försöker förstå hur illa jag gjort honom, råkar säga samma sak några gånger och han påpekar väldigt snabbt att jag inte behöver upprepa mig, han hörde första gången. I Norrköping försöker vi hitta adressen och lösa allt med nyckeln så där ligger han inte på mig men direkt vi lämnar staden och åker vidare så ska jag fortsätta. Ett tag sitter jag bara tyst och han låter mig faktiskt vara tyst, jag har ju sagt precis ALLT, bett om ursäkt för precis allt jag kan ha orsakat genom att inte följa 3-sekundersregeln, det finns inget mer. Vi stannar på en rastplats för att rasta Nicco lite. Där får jag frågan om jag kommit fram till nånting, han hade tydligen låtit mig vara tyst för att fundera över hur illa jag betett mig och nu förvåntade han sig en bättre ursäkt. Vi åker igen och jag bryter ihop, har ingen aning om vad jag ska säga, jag kan inte ta mig därifrån heller eftersom vi är mitt ute i ingenstans. Jävligt långt att gå till Gävle eller till närmaste stad. Jag bara gråter och gråter, då är han snäll igen. Han försöker trösta mig och säger nåt om att han bara ville att jag skulle förstå honom, se saker ur hans synvinkel och inte bara tänka på mig själv. Så jag ber om ursäkt igen mellan hulkningarna, lugnar ner mig, ber om ursäkt igen, till slut godtar han ursäkten. Här har vi kanske åkt bil 3-4 timmar sen jag gjorde fel först, kan ni förstå att jag satt och bad om ursäkt så lång tid, det är helt sjukt. I alla fall, när han godtagit ursäkten börjar jag prata om annat för att lätta upp stämningen, orkar inte mer liksom. Då smäller det igen, eftersom jag så lättvindigt bytte samtalsämne så har jag inte förstått hur illa jag verkligen gjorde honom, då har jag bara hittat på alla ursäkter jag kommit med tidigare, jag har fejkat hela alltihop och jag får börja om från början igen. När vi närmar oss Gävle gör jag slut, men måste ändå sitta med på en liten middag med hans syster och hennes pojkvän när vi kommer hem eftersom Johnny inte kan berätta för dom att det är slut. Dessutom sova över hos hans föräldrar där vi åt eftersom dom inta ska ana nåt. Den gången var jag iaf lite stark, det var slut i hela två dagar. Tills han skickade ett mail om hur underbar jag var, han räknade upp alla mina bra egenskaper och en lista på allt han skulle förbättra hos sig själv. Gud vad förvånad jag blev när allt va som vanligt på en gång igen.
En sak jag ofta sa var: "Hur kan det vara så att två personer diskuterar väldigt mycket men det är bara den ena som alltid har rätt, hur kan det vara logiskt?". Då brukade han skratta och tyckte att det lät ju inte alls logiskt men att det helt klart kunde vara så eftersom vi hade det så. Han tog det till och med som en komplimang att han var så överlägsen.
Tyvärr kommer det garanterat fler såna här inlägg, funderar på att ta kontakt med en psykolog för jag kommer tydligen inte över allt han gjort mot mig.
Kommentarer
Trackback
