MissTaxi

Jag var på jobbet kl 6:45 och börjar inte förrän 8. Klockan ringde 5:30 och jag gick upp, brukar i vanliga fall alltid snooza en timme minst. Det känns verkligen som att jag är på väg tillbaka nu :)

 

Solen skiner dessutom, snyggingen gillade min morgonbild på Instagram och jag har druckit kaffe. Lyckorus i kroppen liksom :)

 

O i eftermiddag kommer Oskar ner till Norrby (där jag jobb-bor) och sover över ett par dagar, blir lite geocashing på eftermiddagarna. Jag hoppas vi hinner in och käka middag i Norrtälje också.

 

På fredag åker jag och träffar valpen igen. Jag vet att jag varit lite negativ, att det inte kändes rätt när jag var där sist. Men det börjar kännas bättre och bättre, jag var nog inte redo att titta på valp så kort efter Emils död egentligen. Plus att jag när jag var där förmodligen hade riktigt dåliga värden för den dagen var jag yr! Uppfödaren skickar bilder då och då och det blir bättre och bättre magkänsla :)

En sån helg har jag haft, verkligen den mysigaste nånsin med en helt underbar kille. Suttit på klippor bredvid vattnet i hans famn, fått pussar i nacken och bara känt varma fladdriga känslor i magen.

 

Träffades i fredags då han följde med på en promenad med Oliver. Som fortsatte hem till honom och film, vidare till övernattning hos mig, mys i soffan hela förmiddagen och sen sushi ute vid Älgsjön. Vår första dejt, typ 24 timmar! Sen efter ridning övernattning hos mig igen, mys i soffan. Paus för ridning igen söndag eftermiddag och käk med Oskar och så film med snyggingen på kvällen igen.

 

Och appropå snygg, det är inte många killar jag tycker är snygga. Men denna. Shit! Han är så snygg så jag vet liksom inte vart jag ska titta. Liksom, sitter och myser med honom bakom mig. Så går han upp och hämtar nåt o jag bara hajar till och inser vilken otroligt sexigt jävla snygg kille jag hänger med. Tatueringar, muskler, bruna ögon, lång och helt jävla fantastisk!

 

(Ibland får man vara lite utseendefixerad men han är faktiskt rolig och mjuk, helt underbar att umgås med också ;) )

 

 

Försöker hålla tillbaka och inte vara arg eller frustrerad när jag skriver, inte vara orättvis mot samhället eller enskilda personer. Men det är ju för fan min blogg, jag kan väl skriva för i helvete vad jag vill.

 

Jag är ARG som fan på grannen som svek mig när jag behövde honom.

 

Jag är skitledsen över att jag inte har Emil med mig längre. Tittar bilder i mobilen och bara gråter hysteriskt, så jävla orättvist. Han hade varit nästan 8 månader nu, vi hade kunnat börja smått med agility, varit och badat, myst i soffan. Det gör verkligen så jävla ont.

 

Jag är arg och less på en av idioterna på jobbet som tar minsta chans att förstöra för mig, nu passar han på när jag är dålig. Har varit så sen i vintras, det är väldigt destruktivt att jobba med en sån och jag måste ta tag i det. Byta jobb, byta projekt, nåt!

 

Jag är less på att saker går emot mig, att jag hela tiden måste kämpa med nya saker. Att jag inte bara kan få vara ifred och ha normala vardagsproblem, att vardagsproblem blir större än de borde för att jag aldrig hinner ikapp.

 

Jag vill inte vara dålig. Har deppat ett par dagar nu och velat ge upp. Ska få reda på provsvaren idag och då ska jag ta nya tag, tills dess får jag tycka livet är skit.

Tog faktiskt prover i tisdags, 103 i blodvärde och 50/100 i blodtryck. Nya prover i onsdags efter tid hos läkare som jag väntar på svar på.

 

Blodvärdet i sig är inte katastrof även om det är lågt. Blodtrycket samma. Tillsammans är det väl det som gör att världen snurrar lite mer än vanligt och energin är på noll. Tycker att jag i början på veckan ändå har kunnat slappna av i att det är så här och kunnat ta det lugnt. Nu är jag rastlös. Jag vill göra så mycket och här sitter jag i soffan liksom. Kul.

 

Fick även veta av läkaren att proverna jag tog förra våren när jag var yr visade att mina järndepåer är i princip tomma och calcium-värdet väldigt lågt. Eller som han konstaterade, du kommer få benskörhet och börja bryta benen inom 3-4 år. Varför sa ingen nåt redan då?

 

Jag känner det redan nu, jag är 32 år och kommer bli en bitter käring som sitter och klagar på sjukvården. Jag ÄR en bitter kärring som klagar på sjukvården.

Alltså, jag har sagt så länge nu att jag bara vill att det ska sluta hända saker. Jag vill få andrum där jag kan slappna av utan att lägga energi på att lösa saker. Tack vare att livet faktiskt innehållet en del positiva saker senaste tiden så känns det ändå lättare men varför i helvete kan jag inte bara få ta det lugnt?!?

 

Igår fick jag veta att jag kanske inte har en stallplats till hösten. Stall finns det absolut många av men med min häst krävs det dels lösdrift eftersom han har en kronisk ledsjukdom och behöver röra sig dygnet runt. Det krävs att han som valack får står där, att det inte är fri tillgång eftersom han blir så ohyggligt fet. Hoppsan, där tog visst alla alternativ slut.

 

Rejält deppad igår. Jag vet att jag löser det, det är ju det jag är grym på. I värsta fall får jag väl arrendera mark och fixa en jävla lösdrift själv. Men jag trivs ju där vi står nu, jag vill ju ha det så. Skit.

Dels utvecklings- och lönesamtal med min finska chef och dels genomgång av ekonomisystem inför sommaren då vår ansvarige tar semester och jag ska göra en del av jobbet med fakturor.

 

Samtalet med Jarmo gick bra, får en löneökning på 3% vilket väl är okej med tanke på att jag fick en ökning på ca 14% i höstas när jag kom tillbaka. Det roligaste var dock att vi pratade kommande projekt, att han vill ha mig med på de större som vi hoppas få framöver. Kommer även få gå kurser, både interna och externa.

 

Igår fick jag ett litet uppvaknande, man ska inte ta saker för givet. För tre år sen var jag taxichaffis, idag sitter jag med egen firmanbil och åker till Gbg på möte med en chef från Finland. Vad fan hände liksom?! :D

 

En av pauserna på väg hem igår.

 

Senaste veckorna har ju inte varit bra. Har haft två bra dagar nu men känner mig ändå uppsvullen. But guess what. I morse, 64,9 kg!!! Vad fan hände liksom?! :D

Igår var både en bra och dålig dag, senaste veckan har liksom varit så jävla dålig på många sätt och igår stannade det till lite. Samma idag. Huvet står hyfsat still och jag kan slappna av och faktiskt fundera på det som är viktigt utan att tankarna går på sjuttielva andra saker samtidigt. Jag kunde dessutom jobba igår och fokusera på rätt saker samtidigt som jag var avslappnad och kunde skämta och jävlas med kollegorna.

 

En insikt. Jag behöver social kontakt, avslappnat med folk jag kan vara mig själv med. Vilket i sig är ett svårt läge, jag är ju inte en sån person ens med de jag har närmast. Men ibland är jag liksom bara nollställd i huvet (som igår) och då funkar det. En fundering är då om jag är så här för att jag (troligen) har ADD eller är jag så här för att jag är jag. Hur mycket av alla mina problem och begränsningar kan medicineras bort?

 

Läste lite igår om hur man kan påverka ADD/ADHD med sin kost. Inte äta kolhydrater verkar många vara överens om, inte långsamma heller för nånstans bildar det socker som gör att hjärnan blir ännu mer aktiv. Känns logiskt. Även att äta paleo och inte få i sig onaturliga ämnen som triggar fel hormoner, känns också logiskt. Inte heller äta sötningsmedel. Känns logiskt men jobbigt ;)  Dricker mycket smaksatt vatten, alltså de superkoncentrerade småflaskorna man häller i nån droppe av så det smakar svag saft. Dricker även minst en lightläsk om dagen. Det är liksom min belöning på nåt sätt. Får inte äta godis men kan iaf ta en Pepsi max på vägen hem liksom. Igår blev det dock ingen alls, inte heller nån saft. Frukt är ju inte så jäkla lchf men har ändå ätit nån enstaka ur fruktkorgen på jobbet. Jordgubbar och hallon äter ja också en del av, satte gränsen vid att tillåta obegränsat med bär för att det innehåller mindre socker än frukt. Men nu tänker jag prova att ta bort alla sötningsmedel, all frukt och bär. Kan bli intressant att se om det gör nån skillnad, om huvet håller sig lugnare.

Även känd som grannen, han som jag inte kände nåt för i måndags när han kom tillbaka. Jag gjorde verkligen inte det då för jag hade stängt av helt. Det här orsakar så mycket känslor hit och dit som jag inte klarar av, mitt medvetna jag vill inte och mitt undermedvetna vill inte heller vara med.

 

Men hur lätt är det att stänga av när man jobbar ihop och dessutom bor granne? Fick jag välja skulle jag klippa av all kontakt här och nu för jag vill inte utsätta mig själv för det här. Men det går inte. Så fort han är nära så mår jag så jäkla bra. Han har det där jag saknat hos mina ex, det där omhändertagande och trygga. Han är som mig och har ett aktivt huvud och tänker mycket, men skillnaden är att därimellan kan han slappna av. Men det är bra, han får mig att ta det lugnt också. Han har tålamod med mina svajningar och han har inte den ologiska ångest/depression-störningen som jag har. Så han lyfter mig.

 

I början är ju allt bra, men ser inte de negativa egenskaperna. Det kommer säkert. Men som det är nu är allt det här positiva så helvetes bra, så helvetes perfekt för mig. Varje gång jag vill säga åt honom att vi struntar i det här så känner jag att näe, nu får jag fasiken genomlida det här för det kan bli jäkligt bra. Och om det inte blir det? Har jag nånsin gått genom nåt sånt här utan att fly i rädsla för att bli sårad? Skiter det sig för jag väl vara ledsen ett tag, gråta och må dåligt. Och blir det inget har jag redan fått en insikt, det är en sån här kille jag vill ha och behöver.

 

Hade även ett intressant samtal i veckan med en säljare från Sita. 1,5 timmes möte och vi diskuterade avfallshanteringen i typ 2 minuter, resten var relationer och resor :P  Vi diskuterade bland annat personlighetstyper, att vi båda är rätt riviga och gillar när vi får mothugg. Det är oftast såna personer vi blir intresserade av för att det är roligt och triggande med diskussioner, men det är inte dessa vi borde vara med. Det är inte dom som ger oss inre lugn och trygghet. Tänkte på grannen under den diskussionen och på Claes som jag valde bort, Claes representerar den triggande som är intressant men som skulle göra mig tokig i längden. Och grannen den lugna och trygga, men inte mindre intressant att prata med för det.

Två dagar på jobbet med besökare och kanelbullar, Solvalla igår med regn och blåst. Blev snabbmat och lite godis.

 

Det jag däremot är stolt över mig själv för är att jag hållit det till det som varit, inte ballat ur totalt med tänket "dagen är redan förstörd, nu kan jag äta vad som helst". Jäkla skön känsla, jag har liksom kontroll över mitt ätande vilket jag normalt sett aldrig har. Det är väl så här livet ska vara egentligen, man ska kunna unna sig nåt ibland utan att ha dåligt samvete för det.

 

Vikten ligger hyfsat stabilt, 66 kg. Helt okej liksom.

 

Veckan före den som varit ballade jag ur lite, dock på LCHF. Överåt och lyckades till och med hetsäta för första gången. Jag vet vad det beror på och då är det okej, stress och jag funkar inte ihop. Stress på jobbet hanterar jag grymt så länge det gäller jobb och inte chefer/kollegor. När det handlar om personliga relationer funkar det dock inte. Kollegor beter sig som idioter ibland och jag vet inte hur jag ska hantera det. Att dejta någon är väl alltid lite osäkert i början när man inte vet vad som händer och det är klart det blir en del känslostormar hit och dit som stressar.

 

I fredags när jag åkte från jobbet och bara ville smälla i mig chokladmuffins hade jag en sån känslostorm, allt kändes fel och jag ville bara fly in i hetsätning och inte få sluta tänka. Men jag gjorde det inte. Jag köpte inte ens en latte på vägen hem som jag räknar som halvokej att dricka, var in på Statoil i Uppsala men köpte inget alls. För det jag skrev då på vägen hem, "nothing taste as good as skinny feels", det är så jäkla sant! Senaste veckorna tar jag på mig vilka kläder som helst och jag känner mig snygg. Kjol, med linnet nedstoppat och uppsatt hår. Som jag annars hatar för att båda de gör att min rumpa och mina höfter ser gigantiska ut. Nu har jag landat i att de är större än normalt men det är snyggt. Att känna mig fri när det gäller klädval slår känslan av att äta när jag mår dåligt, och att få den insikten och verkligen känna det inifrån när jag mår piss, det är förjävla skönt!

 

 

Idag efter jobbet ska jag åka och köpa latte och min nya besatthet; surdegskardemummabulle. Sen ska jag lägga mig i gräset nånstans i solen och lyssna på ljudbok.

 

Jag har sånt jäkla behov av sol nu, varje gång solen lyser och man känner värmen i kroppen känner jag också energin komma. Underbart!

Nästan en månads LCHF och jag har gått ner 5 kg, från 69,6 till 64,7 och min lägsta vikt nånsin som vuxen. Var nere på 64,8 för ett år sen så 1 hg mindre nu ;)

 

O ändå är jag inte jublande glad, vilket jag brukar vara när jag går ner. O den underbara anledningen är att vikten faktiskt inte är det viktigaste just nu. Jag mår lite svajigt i övrigt men när det gäller mig själv; kropp och utseende så mår jag bra. Jag trivs i den kropp jag har och jag tar på mig vilka kläder som helst utan att bry mig om valkar osv. De finns där så klart, det kommer de alltid att göra även om jag skulle gå ner 20 kg till.OCH: Jag hetsäter inte. Ingen hetsätning och ingen hetsätningsångest. Bara den känslan slår vilken viktnedgång som helst :)

 

Förra veckan hade jag en tight långkjol på mig med linnet nedstoppat, kjolen har jag haft ett år redan men inte känt mig bekväm att använda för jag tycker rumpan ser så groteskt stor ut och så blir det valk ovan linningen. Hade den både på jobbet en dag och på en shoppingrunda.

 

Gjorde lite shopping på KappAhl förra veckan också, de har fått in en helt underbar kollektion som heter vintage stories (http://www.kappahl.com/sv-SE/woman/kollektioner/vintage-stories-woman-limited-edition-2015/). Skulle snabbt in för o köpa trosor (inte första gången jag glömmer ta med mig när jag åker  ner på jobb...) och såg dessa kläder, grabbade åt mig en topp i strl S och ett linne i XS. Toppen fick jag lämna tillbaka för den var på tok för stor och linnet är på gränsen till för stort. Det är nu 8 år sen jag gjorde min GBP, på den tiden fick jag knappt på mig största storleken på plus-avdelningarna. O nu köper jag ett linne i XS och det är lite stort. Rätt fantastisk känsla när man stannar till och tänker efter :)

 

 

O ändå, så är den största förvandlingen på insidan. Då var jag en groteskt stor (146 kg som mest) och osäker tjej som inte klarade att gå in på en mataffär ens, var rädd för allt som var nytt och allt som innebar någon kontakt med folk. Tyckte inte om mig själv och tyckte inte jag var värd nånting. Hade självmordstankar dagligen och trodde på riktigt att alla skulle bli lättade om jag försvann. Idag när jag tänker tillbaks förstår jag inte ens att jag fortfarande lever, att jag inte gjorde det.

 

Idag är jag en jävligt stark tjej, jag tacklar nya situationer och problem dagligen på jobbet. Enda tjej på ett bygge med i princip bara utländska arbetare, ca 20 mil hemifrån. Hade jag vetat det för 10 år sen hade jag fått panik. Jag är social även om en hel del blyghet sitter kvar i vissa situationer, men jag vet nu att jag kan tackla det. Jag har fortfarande problem med det mentala men jag vet nu också att det stavas ADD och kan varken bantas eller tränas bort. Däremot accepteras och användas på rätt sätt.

 

Min självkänsla är stark, jag vet vem jag är och hur jävla grym jag är. Jag vet också att en del i min närhet stör sig på det och jag får ta att det snackas lite skit emellanåt. Men jag har mått jävligt dåligt större delen av mitt liv, det är tack vare det jag vet hur jävla stark jag är. Om det stör osäkra människor, so be it. Jag önskar ingen att må så.

 

 

Jag är bara off. Inte vaken, inte glad, inte ledsen. Bara glider runt och gör det jag ska. Får konstigt nog mycket gjort för koncentrationen funkar för en gångs skull.